Ingen större aktivitet

Jag skriver inte så mycket just nu. Som ni märkt... För exakt en vecka sen började jag på ett inlägg, men jag skrev aldrig klart det och nu känns det rätt inaktuellt. Jag är sönderstressad och har svårt att få ner något i skrift. Jag har svårt att tänka hela meningar och mycket är bara känslor just nu. Känslor utan ord. Ord utan sammanhang och begriplighet. Jag behöver spara på min energi och när det kräver en så stor ansträngning som det gör att skriva får bloggen bli lidande. Jag behöver orken till vardagssysslor, terapisamtal, aktiv återhämtning, behandling och kören. Jag behöver energi till att läka mig själv. 

Jag märker rätt tydligt när jag är på väg att ta slut, eller har tagit slut. Idag mötte jag mamman i familjen vi hyr av och hon sa att det varit många artiklar de senaste dagarna om just utmattning och hon hade även träffat två personer där en var på väg in i väggen och den andra jobbade mot företag som kört fast och behövde hjälp att få energi till personalen. Mina tydligaste tecken är
- ljudkänslighet och irritation när folk pratar. Öronvärk av ljud.
- spänningar i kroppen, huvudvärk pga spända käkar och uppdragna axlar. 
- konstant känsla av sorg. 
- magen krånglar.
- onaturligt trött.
- det svider i huvudet och tankarna avlöser varandra fortare än jag hinner blinka. Tankarna är dessutom halva. 
- sådant som jag vanligtvis kan hantera och hålla på avstånd blir iprincip ohanterbara och kryper inpå skinnet. 
- min redan katastrofala bedömning av min egen ork och kapacitet försvinner helt. 
- jag blir som en robot och bara gör.
- matlust och smak försämras.
- vardagssysslor och annat som går relativt smärtfritt vanligtvis kräver så mycket av mig att jag skulle kunna sova efteråt.
- den generella ångestnivån stiger till den grad att jag tror att kroppen ska gå upp i atomer och det blir fysiskt jobbigt att göra det mesta. 
- jag får frånvaroattacker då jag inte kan röra ben eller armar. Jag orkar inte sitta upp eller hålla upp huvudet och jag orkar absolut inte prata om jag samtidgt ska sitta upp. Jag hör dock hela tiden.
- allt jag ser går rakt in i huvudet och jag blir asstressad av tex jackorna i hallen - trots att jackorna ska hänga i hallen. Det finns inget filter.
- förändringar och ovisshet blir ännu mer svårhanterliga. 
- jag blir sämre i min ätstörning. 
- rutiner får större betydelse och jag har svårare att hantera allt som inte blir som jag föreställt mig. 
- minsta lilla sak blir oproportioneligt stora. 
- jag får en tant som mumlar i bakhuvudet då och då och som gör allt jag ser när jag blundar till större storlek. (Något jag haft från och till i hela mitt liv. När jag var liten blev jag rädd - det blir jag inte idag. Dock är det ett tecken på att jag är för stressad.)
- jag känner skuld för allt. 

Ja detta är en del. Jag märker hur svårt det är att beskriva hur det är när det egentligen handlar om nyanser. Det är liksom inte antingen eller, det är som skalor. Just nu befinner jag mig väldigt långt mot sidan som innebär total krasch. Jag vet inte hur länge till det kommer att hålla. Jag jobbar aktivt med axceptans, tid, tålamod och tillit vare dag. Jag gör Tillämpad Avslappning och är noga med att göra "hjärndöda" saker varje dag för att maximera återhämtningen. Aktiv återhämtning blandat med ren vila försöker jag få till mer och mer. Det svåra är att balansera alla dömande tankar och inte låta de få allt för stor kraft. Ju mer tiden går desto tröttare blir jag och det gör det svårare att tänka förnuftigt och ifrågasätta alla jobbiga tankar. Men jag kämpar på och gör. Mer än att hålla ut kan jag inte göra. Får se hur länge det håller bara. 

Nu brinner hjärnan och jag ska försöka mig på att laga middag. Nedan kommet bilder från de senaste veckorna:









Kommentera här: