Utredningarna, min psykolog och jag.

Jag tänkte att ni skulle få en inblick i mitt lilla liv. Jag är fortfarande inlagd på LPT, men jag har fått gå på permissioner med familj och vänner. 

Innan jul sa min psykolog att hon eventuellt skulle sluta. Jag bröt ihop och grät i många dagar. Allt mitt fokus låg då på att bli klar med utredningarna. I februari blev min psykolog sjukskriven och var borta en månad. Hon var sedan tillbaka i drygt en vecka innan hon blev sjukskriven igen. Då sa mottagningen att hon bara skulle vara borta en vecka, men veckorna gick och plötsligt skulle hon sluta. Det fanns ett datum, men ingen visste när. De sa att hon skulle hinna göra klart utredningarna innan hon slutade. Veckorna gick och jag började förstå mer och mer att min psykolog inte skulle komma tillbaka. Mitt mående försämrades i takt med att jag bara fick vänta och det slutade med att jag blev inlagd. Här är jag alltså nu. Först i väntan på att få besked från öppenvården om min psykolog skulle komma tillbaka eller inte. När det var klart att hon inte skulle komma tillbaka rasade min värld sönder och samman ännu mer. Slutenvården har sedan legat på öppenvården som legat på neuropsykiatriska mottagningen att mina utredningar efter ett och ett halvt år måste bli klara. 

Jag har gråtit så galet mycket under de här veckorna. Det har varit, och är fortfarande om än lite mindre, ofattbart att min psykolog ska sluta. Jag har känt mig arg, förtvivlad, förvirrad, övergiven, uppgiven och totalt manglad. Att dessutom inte kunna säga hej då till henne känns övermäktigt.

Nu har utredningarna kommit igång och på onsdag nästa vecka beräknas de vara klara. En plan från öppenvården ska göras och jag kan bli utskriven. 

Jag mår fortfarande fruktansvärt dåligt och gråter hysteriskt mycket. Jag kastas mellan total uppgivenhet och en gnutta hopp. Jag försöker gripa tag i varje litet halmstrå av tröst, hopp och livsbejakelse för att orka andas. De senaste dagarna har jag känt mig väldigt missförstådd och ifrågasatt. Det gör mig också ledsen. Det är tufft att behöva försvara sig själv och sitt mående. Men det blir lätt så när många har egna åsikter och dessutom bygger dem på förutfattade meningar. Jag blir att känna mig trampad på och totalt invaliderad. Men jag fortsätter att försöka förklara, validera och berätta hur jag upplever saker och ting. Tyvärr blir allas olika åsikter något som gör mig så stressad att steget att söka psykakuten eller bli inlagd någon annan gång i mitt liv, helt otänkbart. 

Idag ska jag förklara något av det allra svåraste och jobbigaste som jag har svårt att själv veta orsak till och hitta ord för, för en läkare. Jag vill inte verka motvillig men jag vill heller inte hitta på saker bara för att göra läkaren glad och nöjd. Därför tänker jag vara ärlig, med risk för att göra läkaren besviken. 


Kram på er och kom ihåg att ett andetag i taget räcker långt. 

Sightseeing genom sjukhusets kulvertar

Tack för alla varma kramar och hjärtan jag fick som svar på mitt senaste inlägg. Det värmer enormt! ❤

Tidigare i våras var jag till vårdcentralen på begäran av min läkare på öppenvårdsmottagningen. När ångesten blir för hög stänger min kropp ner och jag orkar ingenting. Jag hör hela tiden men kroppen är som gummi. Jag fick en remiss till ct röntgen av hjärnan. Idag var jag och en personal + en elev dit och gjorde denna snabba undersökning. Vi fick åka transport genom sjukhusets kulvertar. Haha, det var en truck med två säten vända åt sidan, så jag kände mig som en turist på rundtur. 

Läkaren valde att behålla LPTt och den extra tillsynen. Men jag har fått komma upp till en avdelning. Känns bra. Lite mer att göra här, och lite lugnare. Det passar mig. Dock är jag ljudkänslig och orkar inte vara särskilt social. Det är också jobbigt med alla nya människor och en ny läkare imorgon. Men det är som det är...  

Imorgon kommer dock mitt boendestöd och hälsar på. Det ska bli skönt att dricka kaffe och snacka lite skit med henne. 

Vi hörs! 
Kram Johanna 


När livet inte riktigt leker

Det är ingen munter Johanna som skriver. Jag sitter i en sjukhussäng i en korridor. Jag försöker stänga ute ljud med hjälp av öronproppar. Trots det skär tevens ljud in i öronen. Dörrarna som slår när personalen går förbi dundrar. För att orka med allt ljud stänger jag av. Orkar inte prata. Går runt tyst. För ljuden är tillräckliga att parera. Annars får jag hysteriska utbrott. Orkar inte ta in mer. Blir apatisk. Men det är räddningen. Sättet jag kan stå ut på när de lägger mig i korridoren. "För min skull" säger de. "För att vi ska kunna ha koll på dig." 

I've been here before. På botten. När orken är slut. När jag inte längre litar på mig själv. När inte personalen litar på mig. När läkaren låter vårdintyget kvarstå för att kunna säkra upp. När jag bara gråter. Inombords. En och annan tår rinner hejdlöst. Sover, gråter och äter. 

Jag vet att detta kommer vända. Att jag kommer må bättre. Men just nu är det mörkt. När det inte finns något att våga lita på. Känna tillit till. När broarna bränts allt för många gånger. Då tappar även jag fotfästet. Då faller jag. Då orkar jag inte ta steg framåt. Eller ens hålla mig i livbojen. Den har guppat iväg på djupare vatten. Nu behövs en tydlig planering. En plan jag vågar lita på. Nu behövs gensvar. 

Så länge spenderar jag dagarna instängd med en bok, en målarbok, omtänksam personal, tv, musik, öronproppar, sängen och en soffa. 

Imorgon får jag träffa läkaren igen. Kanske släpper han på LPTt, kanske blir jag kvar, kanske får jag komma till en avdelning eller så får jag gå hem. Jag vet inte. Det återstår att se.

Kram så länge!