Glädjetårar

Jag vill skrika rakt ut - av lycka! 

Min kropp höll! Den orkade! 5,55km på 35min jogging i sol. 

I tisdags tränade jag ett medelpass. Det första träningspasset sedan 2a februari. Jag åkte på en långvarig förkylning som äntligen gett med sig, så att kunna komma igång med träningen känns underbart! Att min kropp dessutom samarbetar just nu är fantastiskt! Jag befinner mig i ett utmattningstillstånd och den här veckan har jag gråtit i stort sätt hela dagarna. Jag har brutit ihop gång på gång och nåtts av besked som fått min redan lilla ork att bli obefintlig. Jag har rasat sönder och samman många gånger om de senaste dagarna och jag balanserar på en skör tråd. Jag känner mig helt slut och mår illa hela tiden. Sorgen hänger som en tyngd i kroppen och tårarna bränner bakom ögonen. Och ändå får jag med mig kroppen ut på en härlig joggingtur. 

Jag kan inte annat än tacka min kropp för att den orkar och vill samarbeta - trots att jag misshandlat den under så många år och trots att jag än idag tenderar att pressa den lite för hårt. Jag vill gråta i någon slags blandning av stor sorg och endorfinlycka. 



Jag hade mitt sista samtal på ätstörningsenheten idag också. Det gick bra. Min behandlare hade skrivit ett dokument med regler som jag kan följa. Känns bra att ha något att luta sig mot när jag blir osäker. Även mina terapeuter (psykolog + kurator) på affektiva vill ta del av dokumentet. Tror att det är bra. Hann som vanligt med en fika med mitt boendestöd efteråt. Vi kom in att prata om riktigt tunga saker som snurrar i huvudet. Men det är skönt att ha hennes stöd! 

I eftermiddag/kväll blir det promenad, middag och föreläsning om Autismspektrumproblematik med Ylva. Ser jag framemot! Nu ska jag njuta (iaf försöka) av ett gott mellanmål och duscha. 

Kram Johanna 

Yoga, film och välbehövlig kvalitetstid

Jag kom precis hem från yoga energy som Friskis&Svettis har. Jag vet inte om jag vill påstå att det var så mycket energi men skönt var det. Några solhälsningar med variation, örnen, katt och kon var några positioner. Ashtanga yoga som jag tidigare praktiserat och Yinyoga som är en ny upptäckt gillar jag mer än Friskis variant av yoga, men ett helt ok pass. Det är skönt att under 75 min fokusera på andning och att släppa på spänningar. Vad många muskler en spänner varje dag och som en egentligen inte tänker på för än det är dags att släppa taget. Mina ätstörninstankar bråkade asmycket med mig både innan och under passet, vilket var sjult irriterande och så klart tog en del av min uppmärksamhet. Det bästa var dock ledarens röst. Den var som en behaglig röst på ett avslappningsband. Under sista delen då vi låg på golvet glömde jag bort resterande personer. Då var det bara jag och ledarens röst. Härligt! 

Förutom denna lilla yogasession har jag haft en väldigt mysig helg. Efter lunch igår kom Elin och Camilla hit och vi fikade. Det var kvalitetstid av den bästa. När de dragit cyklade jag till Ylva och fortsatte påfyllningen av positiv energi. Vi åt middag och myste i hennes soffa. Även det var kvalitetstid av den bästa. 

Idag har jag slappat heeeela dagen. Sett på Sjätte sinnet, målat naglarna, tittat på vinterstudion, tvättat lite, sovit en stund och pärlat. Och så yogan såklart. 

Resten av kvällen blir det kvällsfika, the O.C och sängen. Imorgon har jag möte med min psykolog vilket jag ser framemot. Vill att det ska bli måndag morgon nu. ;) 



Hoppas att du har haft en ok helg!
Kram, Johanna 

Nyanser

Rätt ofta tänker jag tillbaka. Tillbaka på hur jag levt. Vad jag har gjort. Hur jag har fungerat. Hur jag har reagerat och hanterat. Hur jag har mått. Jag gör det för att utredningarna kräver det. Jag gör det när jag ifrågasätter mig själv. Jag gör det när jag jämför mig. Jag gör det varje natt i mina drömmar. Jag gör det när jag klappar mig själv på axeln. 

Ibland, eller rätt ofta, frågar jag mig själv om jag har kommit någonstans. Mår jag bättre nu än jag gjorde för tex 9 år sedan? Till synes gör jag mindre "friska" saker. Jag är sjukskriven sedan snart 6år tillbaka. Jag sjunger "bara" i kör och tränar som fritidsaktiviteter. Jag säger nej till rätt mycket. Jag gör inte ens hälften av allt det jag gjorde när jag tillsynes levde ett "friskt" liv. Och kanske är det precis där jag har svaret. Jag har kommit så mycket längre än jag någonsin trodde var möjligt. I det fakta att jag inte gör lika mycket ligger det "friska" och sunda. Att jag säger nej till sådant jag inte vill, inte orkar eller inte hinner är mätbara framsteg. Men det finns så mycket som inte går att mäta. Som inte går att se. Där skillnaderna är enorma. Iallafall för mig. (Och säkert för mina närmast anhöriga). 

Skillanderna kallas nyanser. Idag har jag nyanser i mitt liv. Inte inom alla områden, inte när det gäller förändringar tex, då är jag lika mycket svart/vit eller av/på som jag varit tidigare. Nyanserna märker jag tydligast i mitt sätt att reglera känslor och acceptansen inför mig själv och livet. Tidigare mådde jag konstant dåligt. I huvudet ekade orden jag orkar inte. Jag måste ta livet av mig, det är min enda utväg. Jag levde med sådana tankar dagarna i ända i minst 15 år. Så fort något kändes minsta jobbigt tog suicidtankarna över. Jag blev akut suicidal. I många år sa jag inget till någon. Jag tryckte undan allt. Visade inte någon hur dåligt jag mådde. Bjöd inte in någon till den avgrund jag befann mig i. På ytan var jag alltid glad och duktig. Jag valde att fly in i att göra. Jag sa aldrig nej till något. Att sitta still var farligt. Då kom alla känslor som en tsunami och jag var skyddslös. Jag hade två lägen - glad eller katastrof. Utåtsett fanns bara glad. Men inom mig bar jag på så mycket skit och dåligt mående att jag trodde mitt liv var över. Jag förstod inte ens att jag mådde dåligt. Jag trodde att det skulle vara så, att jag var fast och jag skämdes, även om jag tidigt kände att det inte skulle vara så. Något med mig var fel. 

När jag i slutet av maj 2010 blev sjukskriven och inlagd inom psykiatrin hade jag så tydligt känt att jag skulle orka den våren, men inte längre. Sen fick vad som helst hända. Min dåvarande psykolog hade länge pratat om Säter och slutenvården. Jag läste på landstingets hemsidor om de olika avdelningarna om och om igen. Jag tittade på bilderna. Försökte söka information. Någon slags förberedelse. När jag blev inlagd 2010 lyftes jag ut ur mitt ekorrhjul och jag kände så tydligt att jag aldrig ville tillbaka. Aldrig. Där och då påbörjade jag resan mot något annat, något fungerande, något helt och där jag fortfarande befinner mig. Kanske är resan livslång, kanske kommer jag få mer och mer lugn. Oavsett så är det en resa jag aldrig vill avsluta. Inte för än jag är färdig. 

Känslor har alltid varit en svår sak för mig. Hur känns känslor? Hur gör man när man känner? Vad är vad och vad gör man? Vilka känslor finns? För mig var det obestigen mark och jag kände mig som ett litet barn som skulle lära sig cykla. Jag självskadade och gjorde suicidhandlingar. Jag var sjuk i ätstörningar. Jag var antingen glad och trevlig eller skrek, självskadade och raserade rum. Det var ytterligheter. Vitt skilda från varandra. Men jag försökte göra som DBTmanualen sa. Försökte och försökte. Envis som en åsna. Många gånger blev det tokigt och ledde till massa missförstånd och så fort något blev lite för jobbigt blev jag alldeles för suicidal. Med ett så allvarligt självmordsförsök som jag har i bagaget, där det är otroligt att jag inte har bestående men och faktiskt lever, så oroar jag omgivningen när jag blir för suicidal och gör suicidhandlingar. Helt förståligt. Jag kom till återvändsgränder och fick testa andra vägar. 

Efter år av slit, missförstånd, skam, ilska, tårar, panik, suicidhot, förtvivlan, rädsla och mycket annat börjar jag hitta lugn. Det låter helknasigt när jag just nu har fler möten inom vården än vad jag hade när jag bodde på behandlingshem, och när jag håller på att gå på knäna för att det är lite för mycket just nu och när jag i fredags grät hela dagen för att jag egentligen är både ledsen och slut. Men det är det här som är mina framsteg. Jag kan vara ledsen. Jag kan känna att det är för mycket. UTAN suicidplaner. UTAN viljan att ge upp allt. UTAN den paniska rädslan för framtiden. Jag vet att när jag blir för utmattad kommer suicidtankarna vare sig jag vill eller inte. Jag vet att min PMS ställer till det jättemycket. Därför försöker jag motverka utmattning genom att stenhårt jobba med acceptans. Acceptans och validering. För jag vägrar ge upp. Inte än. Jag tar hjälp och talar öppet om vart i ork jag befinner mig. Allt för att kunna förhindra total utmattning. 

När jag fortfarande bodde på Lenagården fick jag frågan från min dåvarande terpaut i mitt dåvarande hemlandsting om jag kommit någonstans. Jag blev så himla ledsen och kände mig orättvist behandlad. För även om inte så många förändringar syns så hade jag redan då vunnit tillbaka ett liv, jag hade bättre självkänsla än jag någonsin hade haft, jag vågade känna, jag hade jobbat mig ifrån många regler, jag hade slutat självskada (vilket jag fortfarande är fri ifrån), jag var långt ifrån rädd för framtiden, jag njöt av livet och jag kunde umgås med mig själv utan att få panik. Det var så mycket som hade hänt och jag var verkligen på väg mot ett fungerande liv. Idag har jag kommit ännu längre. Jag har mått fruktansvärt dåligt under året, jag har varit utmattad och suicidal. Jag har gjort suicidhandlingar och jag har fått kämpa mig över trösklar. Men jag njuter forfarande, jag trivs i mitt eget sällskap och jag lyssnar på mig själv. 

Jag skulle ljuga om jag sa att jag mår bra idag. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kämpar. För ja, det är tungt just nu, och ja jag jobbar på som en oxe. Men jag använder ingen form av icke fungerande flykt. Jag jobbar stenhårt mot ätstörningen, jag självskadar inte och jag använder inte suicid som en tröst. Kvar finns bara jag och en rad färdigheter. (Och såklart en ätstörning som tyvärr talar alldeles för högt då och då.) 

Så har jag kommit någonstans? Ja! Jag tar kliv varje dag. Små små steg som jag inombords jublar åt. Som att i fredags gråta hysteriskt och sedan på ett funktionellt sätt kunna stoppa och faktiskt gå på fest. Inget bortträngande. Hela tiden validerande. Hela tiden med stor respekt. Och det lyckades. Jag lyckades! Jag lyssnade på mig själv under festen. Var närvarande. I stunden och i mig. Visste att jag kan gå om jag inte orkar. Visste att jag har makt att göra det jag mår bäst av. 

För mig är detta en vinst! Det är inte längre svart eller vitt. Livet består av så mycket mer i takt med att jag lyssnar på mig själv och lär känna mig själv. Oslagbart!

Än har jag en lång bit kvar, en färd lik en berg- och dalbana, men jag ska fortsätta ta en stund i taget och fira varje litet steg. 

Kram Johanna