Att kunna andas

Jag är fortfarande inskriven under LPT på en psykiatrisk avdelning och kommer bli kvar här tills att öppenvården har en planering att presentera. Jag har extra tillsyn vilket betyder att de kollar till mig fyra gånger per timme. Till råga på allt har överläkaren bestämt att min dörr och toalettdörr ska vara låsta från att jag vaknar på morgonen till kl 20.00 på kvällen. Men allt är för min säkerhet och jag begriper varför de gör så. Dock betyder detta att jag inte får gå ut eller följa med upp till gymmet. 

Som ni kan förstå är jag suicidal. Jag är samtidigt utmattad vilket ställer till det hela lite. Eller snarare tvärtom. Min suicidalitet och enorma känsla av uppgivenhet skapar svårigheter i att kunna vila och återhämta mig. Jag skulle vilja sitta på mitt rum och lyssna på Kvällspasset i p4 - podden, måla i kattboken, läsa, sova, lyssna på radio och musik i fred. Utan folk runt omkring mig. Utan att tvingas se människor gå runt och höra alla prata. Dörrar som stängs. Fläktar och annat som låter. Jag känner mig som ett öppet såll och allt går rakt in i kroppen och i huvudet. Tillslut blir det outhärdligt. Vi försöker lösa det genom att jag och en personal går undan då och då och sätter oss i ett tyst rum. Kanske pratar vi, eller så lyssnar jag på musik och håller för öronen. 

För vet ni vad det bästa är när jag mår så här dåligt? Sätta mig i ett hörn, sätta på klassisk musik (just nu spelas mest bla Bach, Gesualdo, Palestrina och annat vi sjunger i kören), hålla för öronen och blunda. Då kan jag andas. Slappna av och bara andas. Stressen lägger sig och jag kan komma i kontakt med mig själv på ett helt annat sätt. Det kan hända att det dyker upp en och annan jobbig tanke eller påfrestande känsla, men i den stunden kan jag hantera det. För det mesta känns det dock bara skönt. Avkopplande! 

Om en stund kommer min älskade bror på besök. Det ska blir skönt och kul att träffa honom! 

Ta hand om er så gott det går!
Kram Johanna 

Sightseeing genom sjukhusets kulvertar

Tack för alla varma kramar och hjärtan jag fick som svar på mitt senaste inlägg. Det värmer enormt! ❤

Tidigare i våras var jag till vårdcentralen på begäran av min läkare på öppenvårdsmottagningen. När ångesten blir för hög stänger min kropp ner och jag orkar ingenting. Jag hör hela tiden men kroppen är som gummi. Jag fick en remiss till ct röntgen av hjärnan. Idag var jag och en personal + en elev dit och gjorde denna snabba undersökning. Vi fick åka transport genom sjukhusets kulvertar. Haha, det var en truck med två säten vända åt sidan, så jag kände mig som en turist på rundtur. 

Läkaren valde att behålla LPTt och den extra tillsynen. Men jag har fått komma upp till en avdelning. Känns bra. Lite mer att göra här, och lite lugnare. Det passar mig. Dock är jag ljudkänslig och orkar inte vara särskilt social. Det är också jobbigt med alla nya människor och en ny läkare imorgon. Men det är som det är...  

Imorgon kommer dock mitt boendestöd och hälsar på. Det ska bli skönt att dricka kaffe och snacka lite skit med henne. 

Vi hörs! 
Kram Johanna 


När livet inte riktigt leker

Det är ingen munter Johanna som skriver. Jag sitter i en sjukhussäng i en korridor. Jag försöker stänga ute ljud med hjälp av öronproppar. Trots det skär tevens ljud in i öronen. Dörrarna som slår när personalen går förbi dundrar. För att orka med allt ljud stänger jag av. Orkar inte prata. Går runt tyst. För ljuden är tillräckliga att parera. Annars får jag hysteriska utbrott. Orkar inte ta in mer. Blir apatisk. Men det är räddningen. Sättet jag kan stå ut på när de lägger mig i korridoren. "För min skull" säger de. "För att vi ska kunna ha koll på dig." 

I've been here before. På botten. När orken är slut. När jag inte längre litar på mig själv. När inte personalen litar på mig. När läkaren låter vårdintyget kvarstå för att kunna säkra upp. När jag bara gråter. Inombords. En och annan tår rinner hejdlöst. Sover, gråter och äter. 

Jag vet att detta kommer vända. Att jag kommer må bättre. Men just nu är det mörkt. När det inte finns något att våga lita på. Känna tillit till. När broarna bränts allt för många gånger. Då tappar även jag fotfästet. Då faller jag. Då orkar jag inte ta steg framåt. Eller ens hålla mig i livbojen. Den har guppat iväg på djupare vatten. Nu behövs en tydlig planering. En plan jag vågar lita på. Nu behövs gensvar. 

Så länge spenderar jag dagarna instängd med en bok, en målarbok, omtänksam personal, tv, musik, öronproppar, sängen och en soffa. 

Imorgon får jag träffa läkaren igen. Kanske släpper han på LPTt, kanske blir jag kvar, kanske får jag komma till en avdelning eller så får jag gå hem. Jag vet inte. Det återstår att se.

Kram så länge!