Hoppfullt läkarsamtal

Det är nästan en vecka sedan jag skrev något. De här dagarna har jag varit trött, och ärligt så vet jag inte vad jag gjort av tiden... eller det vet jag nog... jag har städat, tränat, shoppat jeans, haft körövning, umgåtts med Lovisa, haft praktik, läst, lagat mat, tvättat och tittat på skidor på tv (i repris). 
 
Om någon mot förmodan missat att det är skid-VM i Falun just nu kan jag upplysa er om att jag och mamma även var upp på söndagen och hejade fram herrarna och damerna i sprintstafetterna. Vi fick jättebra platser och kunde därifrån vi stod se hela loppet. Som vi skrek och hejade och som vi blev besvikna när Theodor Pettersson bröt staven. Det var som att musten gick ur hela publiken... 
 
I måndags åkte jag skidor med pappa och Petra. Jag hade inte åkt längdskidor på två år så det var ett kärt återseende. Jag gillar verkligen både längd och slalom och skulle gärna utöva dem mycket oftare. 
 
Nu är jag tillbaka i Uppsala och veckan har gått i ett. Jag märker att det tar mycket energi av mig av att inte veta hur framtiden ser ut. När kommer alla utredningar vara klara? Hur kommer jag må då? Jag märker nämligen att jag succesivt mår sämre och sämre och blir frustrerad av att jag bara tittar på. Jag gör allt jag förmår mig göra för att må bra, och bättre, men jag märker också att jag inte är "färdigbehandlad" och har brister i ett och annat och som påverkar mitt allmäntillstånd. Det gör mig ledsen att jag är så medveten om vad jag behöver men inte kan få just nu - först ska utredningarna göras. Och som min psykolog sa, att jag är en av de svåraste patienterna hon haft att utreda, det är så mycket som går ihop, och det är svårt att urskilja vad som är vad. Jag tycker dock att det kan vara bra att göra alla dessa utredningar, då jag mått dåligt i hela mitt liv och så gärna vill må bra och ha ett fungerande liv och utredningarna kan visa vad som ska till för att det sista ska bli bättre. Men jag vill att det ska gå fortare! Jag hade läkarsamtal idag och av någon anledning mår jag alltid mycket sämre innan jag träffar läkaren, jag vill verkligen inte, blir nervös och ser inte syftet med det. Idag var min psykolog med på mötet, vilket var jättebra och läkaren jag har är kanoners. Hon är kompetent och "förstår" mig. Hon säger vettiga saker och det känns som att hon verkligen bryr sig. Idag pratade vi bland annat om hur det varit för mig sedan jag flyttade från Lenagården och hon sa att hon trodde att kontakten med min terapeut varit väldigt viktig då den varit en stor trygghet för mig, hon sa också att det bästa kanske hade varit att jag hade fått en mer ordentlig utsluss från behandlingshemmet, att hon trodde att det bästa för mig hade varit att gå dit två ggr i veckan och vara hemma resten, för att omställningen mellan att ha kontakt med behandlare nästan dagligen till att endast ha kontakt en gång i veckan är en stor förändring, för vem som helst. Tyvärr går det inte att göra en sådan utsluss och det sa hon ju också. Hon sa också att det skulle vara bra om jag kunde få någon som kan behandla hela mig och inte bli remitterad till flera olika ställen när utredningarna är klara, då jag behöver en fast trygghet och att många saker hänger ihop utan tydliga gränser. Hon är mån om att jag inte ska träffa så många personer utan att det är bra med en och samma läkare, hon alltså, en psykolog, osv. Det känns skönt att hon inte stirrar sig blind på mina färdigheter och förmågor, som jag faktiskt har, utan istället kan se till det som inte fungerar utan att för den delen förminska eller förstora något. Efter dagens samtal känns det lite mer hoppfullt och även om den närmaste tiden endast består i att vänta, så känns det inte lika nattsvart... Jag hoppas att det kan hålla i sig ett tag och att all inre stress kanske kan lägga sig. 
 
Nu är jag så trött, så trött. Jag tror att spänningarna innan läkarsamtalet släppte när jag kom hem från praktiken för jag har huvudvärk och är trött i hela kroppen. 
 
Ett spretigt inlägg från en spretig och trött Johanna.

Skiathlon

Jag är i Falun och tittar på skidVM. Vi har varit ute hela dagen så nu är jag rätt mör... men det har varit en fantastisk dag! Trots att vi "bara" var där två timmar innan start fick vi riktigt bra platser utmed mördarbacken. Det har varit sååå roligt idag. Spännande med en del oväntade segrar och medaljplatser. 

Imorgon väntar sprintstafett. Då ska vi heja fram våra duktiga svenskar än en gång och jag hoppas att Calle Halvarsson får revansch för i dagens lopp gjorde han en tabbe och tappade sin medaljchans. 


VM-redo

Nu är jag redo för skid-VM hemma i Falun. Imorgon åker jag upp för att på lördag och söndag heja fram svenskarna på plats tillsammans med tiotusentals andra skidfantaster. Längtar ihjäl mig!

Inte de bästa bilderna direkt, men det syns iallafall hur jag målat naglarna.