Dra runt på tunga däck

I fredags åkte jag till pappa för att släppa det mesta, slippa vara själv och bara vila upp mig. 

Den gångna veckan har varit asjobbig, helvetisk - rent ut sagt. Mina suicidtankar har haglat och jag har inte litat på mig själv för 5 öre. Jag har sovit hos kompisar och sett till att vara så lite själv som möjligt. Jag har haft ett stort stöd hos mitt boendestöd och mina kompisar på hemmaplan har varit ovärderliga! Min kurator tyckte i torsdags att jag skulle bli inlagd över helgen, pappa föreslog att jag skulle åka hit till honom och när min kurator pratade med läkaren tyckte läkaren att förslaget att åka till pappa var ypperligt. Han var inte främmande till inläggning men han kunde inte skriva in mig utan att träffa mig så då skulle jag söka psykakuten och det hade jag ingen som helst lust till. Så i fredags åkte jag hit. 

Redan på tåget släppte jättemycket av stressen och igår var jag mest trött. Slut i kroppen. Ont i smalbenen och armarna. Idag har jag känt lite mer stress men inte alls i samma höga nivå som hemma. 

Igår var jag med pappa och handlade, tittade på hockey, läste, pysslade i min PP och skrev mål för april. Jag måste dra ner på aktiviteter för att jag ska orka så nu ska jag utmana mig själv med att endast göra två aktiviteter per dag. Jag är ju inte sjukskriven för att stressa ihjäl mig. Men på något sätt har jag orimliga krav på mig själv och på vad sjukskrivning innebär. Jag tänker att i o m att jag är sjukskriven och "bara är hemma" så måste jag göra hela tiden. Jag har liksom ingen anledning att inte hinna. Jag har ju all tid i världen. Men så är det inte riktigt. Jag har kontakt med min kurator och med mitt boendestöd 5 dagar/vecka. Utöver det sjunger jag i kör en till två gånger i veckan och vill träna 3-4 ggr/vecka. Ihop med detta ska jag städa, handla, sköta ett hem, träffa kompisar och göra allt annat som hör livet till. Egentligen är det rätt mycket med tanke på att jag är sjukskriven. På allt ska man lägga ett dåligt mående. Det är lite som att konstant gå runt dragandes på tunga däck. Man blir rätt trött av det. Det kommer bli en stor utmaning och jag har ångest av bara tanken på att inte göra hela tiden. Men jag tror samtidigt att jag verkligen måste dra ner på min aktivitetsnivå. Jag kör ju slut på mig själv gång på gång. 

Idag har jag läst, njutit av solen, målat naglarna, kört över till Falun för att äta lunch med farmor och pappa, lyssnat på när pappa hade kördag med sin kör och provat bortglömda kläder. 

Imorgon ska jag ta en cykeltur till Torsång och prata med min kurator. Som det ser ut nu blir jag kvar här till onsdag. Jag ska verkligen fortsätta vila. 





Glädjetårar

Jag vill skrika rakt ut - av lycka! 

Min kropp höll! Den orkade! 5,55km på 35min jogging i sol. 

I tisdags tränade jag ett medelpass. Det första träningspasset sedan 2a februari. Jag åkte på en långvarig förkylning som äntligen gett med sig, så att kunna komma igång med träningen känns underbart! Att min kropp dessutom samarbetar just nu är fantastiskt! Jag befinner mig i ett utmattningstillstånd och den här veckan har jag gråtit i stort sätt hela dagarna. Jag har brutit ihop gång på gång och nåtts av besked som fått min redan lilla ork att bli obefintlig. Jag har rasat sönder och samman många gånger om de senaste dagarna och jag balanserar på en skör tråd. Jag känner mig helt slut och mår illa hela tiden. Sorgen hänger som en tyngd i kroppen och tårarna bränner bakom ögonen. Och ändå får jag med mig kroppen ut på en härlig joggingtur. 

Jag kan inte annat än tacka min kropp för att den orkar och vill samarbeta - trots att jag misshandlat den under så många år och trots att jag än idag tenderar att pressa den lite för hårt. Jag vill gråta i någon slags blandning av stor sorg och endorfinlycka. 



Jag hade mitt sista samtal på ätstörningsenheten idag också. Det gick bra. Min behandlare hade skrivit ett dokument med regler som jag kan följa. Känns bra att ha något att luta sig mot när jag blir osäker. Även mina terapeuter (psykolog + kurator) på affektiva vill ta del av dokumentet. Tror att det är bra. Hann som vanligt med en fika med mitt boendestöd efteråt. Vi kom in att prata om riktigt tunga saker som snurrar i huvudet. Men det är skönt att ha hennes stöd! 

I eftermiddag/kväll blir det promenad, middag och föreläsning om Autismspektrumproblematik med Ylva. Ser jag framemot! Nu ska jag njuta (iaf försöka) av ett gott mellanmål och duscha. 

Kram Johanna 

Ingen större aktivitet

Jag skriver inte så mycket just nu. Som ni märkt... För exakt en vecka sen började jag på ett inlägg, men jag skrev aldrig klart det och nu känns det rätt inaktuellt. Jag är sönderstressad och har svårt att få ner något i skrift. Jag har svårt att tänka hela meningar och mycket är bara känslor just nu. Känslor utan ord. Ord utan sammanhang och begriplighet. Jag behöver spara på min energi och när det kräver en så stor ansträngning som det gör att skriva får bloggen bli lidande. Jag behöver orken till vardagssysslor, terapisamtal, aktiv återhämtning, behandling och kören. Jag behöver energi till att läka mig själv. 

Jag märker rätt tydligt när jag är på väg att ta slut, eller har tagit slut. Idag mötte jag mamman i familjen vi hyr av och hon sa att det varit många artiklar de senaste dagarna om just utmattning och hon hade även träffat två personer där en var på väg in i väggen och den andra jobbade mot företag som kört fast och behövde hjälp att få energi till personalen. Mina tydligaste tecken är
- ljudkänslighet och irritation när folk pratar. Öronvärk av ljud.
- spänningar i kroppen, huvudvärk pga spända käkar och uppdragna axlar. 
- konstant känsla av sorg. 
- magen krånglar.
- onaturligt trött.
- det svider i huvudet och tankarna avlöser varandra fortare än jag hinner blinka. Tankarna är dessutom halva. 
- sådant som jag vanligtvis kan hantera och hålla på avstånd blir iprincip ohanterbara och kryper inpå skinnet. 
- min redan katastrofala bedömning av min egen ork och kapacitet försvinner helt. 
- jag blir som en robot och bara gör.
- matlust och smak försämras.
- vardagssysslor och annat som går relativt smärtfritt vanligtvis kräver så mycket av mig att jag skulle kunna sova efteråt.
- den generella ångestnivån stiger till den grad att jag tror att kroppen ska gå upp i atomer och det blir fysiskt jobbigt att göra det mesta. 
- jag får frånvaroattacker då jag inte kan röra ben eller armar. Jag orkar inte sitta upp eller hålla upp huvudet och jag orkar absolut inte prata om jag samtidgt ska sitta upp. Jag hör dock hela tiden.
- allt jag ser går rakt in i huvudet och jag blir asstressad av tex jackorna i hallen - trots att jackorna ska hänga i hallen. Det finns inget filter.
- förändringar och ovisshet blir ännu mer svårhanterliga. 
- jag blir sämre i min ätstörning. 
- rutiner får större betydelse och jag har svårare att hantera allt som inte blir som jag föreställt mig. 
- minsta lilla sak blir oproportioneligt stora. 
- jag får en tant som mumlar i bakhuvudet då och då och som gör allt jag ser när jag blundar till större storlek. (Något jag haft från och till i hela mitt liv. När jag var liten blev jag rädd - det blir jag inte idag. Dock är det ett tecken på att jag är för stressad.)
- jag känner skuld för allt. 

Ja detta är en del. Jag märker hur svårt det är att beskriva hur det är när det egentligen handlar om nyanser. Det är liksom inte antingen eller, det är som skalor. Just nu befinner jag mig väldigt långt mot sidan som innebär total krasch. Jag vet inte hur länge till det kommer att hålla. Jag jobbar aktivt med axceptans, tid, tålamod och tillit vare dag. Jag gör Tillämpad Avslappning och är noga med att göra "hjärndöda" saker varje dag för att maximera återhämtningen. Aktiv återhämtning blandat med ren vila försöker jag få till mer och mer. Det svåra är att balansera alla dömande tankar och inte låta de få allt för stor kraft. Ju mer tiden går desto tröttare blir jag och det gör det svårare att tänka förnuftigt och ifrågasätta alla jobbiga tankar. Men jag kämpar på och gör. Mer än att hålla ut kan jag inte göra. Får se hur länge det håller bara. 

Nu brinner hjärnan och jag ska försöka mig på att laga middag. Nedan kommet bilder från de senaste veckorna: