Att kunna andas

Jag är fortfarande inskriven under LPT på en psykiatrisk avdelning och kommer bli kvar här tills att öppenvården har en planering att presentera. Jag har extra tillsyn vilket betyder att de kollar till mig fyra gånger per timme. Till råga på allt har överläkaren bestämt att min dörr och toalettdörr ska vara låsta från att jag vaknar på morgonen till kl 20.00 på kvällen. Men allt är för min säkerhet och jag begriper varför de gör så. Dock betyder detta att jag inte får gå ut eller följa med upp till gymmet. 

Som ni kan förstå är jag suicidal. Jag är samtidigt utmattad vilket ställer till det hela lite. Eller snarare tvärtom. Min suicidalitet och enorma känsla av uppgivenhet skapar svårigheter i att kunna vila och återhämta mig. Jag skulle vilja sitta på mitt rum och lyssna på Kvällspasset i p4 - podden, måla i kattboken, läsa, sova, lyssna på radio och musik i fred. Utan folk runt omkring mig. Utan att tvingas se människor gå runt och höra alla prata. Dörrar som stängs. Fläktar och annat som låter. Jag känner mig som ett öppet såll och allt går rakt in i kroppen och i huvudet. Tillslut blir det outhärdligt. Vi försöker lösa det genom att jag och en personal går undan då och då och sätter oss i ett tyst rum. Kanske pratar vi, eller så lyssnar jag på musik och håller för öronen. 

För vet ni vad det bästa är när jag mår så här dåligt? Sätta mig i ett hörn, sätta på klassisk musik (just nu spelas mest bla Bach, Gesualdo, Palestrina och annat vi sjunger i kören), hålla för öronen och blunda. Då kan jag andas. Slappna av och bara andas. Stressen lägger sig och jag kan komma i kontakt med mig själv på ett helt annat sätt. Det kan hända att det dyker upp en och annan jobbig tanke eller påfrestande känsla, men i den stunden kan jag hantera det. För det mesta känns det dock bara skönt. Avkopplande! 

Om en stund kommer min älskade bror på besök. Det ska blir skönt och kul att träffa honom! 

Ta hand om er så gott det går!
Kram Johanna 

Dra runt på tunga däck

I fredags åkte jag till pappa för att släppa det mesta, slippa vara själv och bara vila upp mig. 

Den gångna veckan har varit asjobbig, helvetisk - rent ut sagt. Mina suicidtankar har haglat och jag har inte litat på mig själv för 5 öre. Jag har sovit hos kompisar och sett till att vara så lite själv som möjligt. Jag har haft ett stort stöd hos mitt boendestöd och mina kompisar på hemmaplan har varit ovärderliga! Min kurator tyckte i torsdags att jag skulle bli inlagd över helgen, pappa föreslog att jag skulle åka hit till honom och när min kurator pratade med läkaren tyckte läkaren att förslaget att åka till pappa var ypperligt. Han var inte främmande till inläggning men han kunde inte skriva in mig utan att träffa mig så då skulle jag söka psykakuten och det hade jag ingen som helst lust till. Så i fredags åkte jag hit. 

Redan på tåget släppte jättemycket av stressen och igår var jag mest trött. Slut i kroppen. Ont i smalbenen och armarna. Idag har jag känt lite mer stress men inte alls i samma höga nivå som hemma. 

Igår var jag med pappa och handlade, tittade på hockey, läste, pysslade i min PP och skrev mål för april. Jag måste dra ner på aktiviteter för att jag ska orka så nu ska jag utmana mig själv med att endast göra två aktiviteter per dag. Jag är ju inte sjukskriven för att stressa ihjäl mig. Men på något sätt har jag orimliga krav på mig själv och på vad sjukskrivning innebär. Jag tänker att i o m att jag är sjukskriven och "bara är hemma" så måste jag göra hela tiden. Jag har liksom ingen anledning att inte hinna. Jag har ju all tid i världen. Men så är det inte riktigt. Jag har kontakt med min kurator och med mitt boendestöd 5 dagar/vecka. Utöver det sjunger jag i kör en till två gånger i veckan och vill träna 3-4 ggr/vecka. Ihop med detta ska jag städa, handla, sköta ett hem, träffa kompisar och göra allt annat som hör livet till. Egentligen är det rätt mycket med tanke på att jag är sjukskriven. På allt ska man lägga ett dåligt mående. Det är lite som att konstant gå runt dragandes på tunga däck. Man blir rätt trött av det. Det kommer bli en stor utmaning och jag har ångest av bara tanken på att inte göra hela tiden. Men jag tror samtidigt att jag verkligen måste dra ner på min aktivitetsnivå. Jag kör ju slut på mig själv gång på gång. 

Idag har jag läst, njutit av solen, målat naglarna, kört över till Falun för att äta lunch med farmor och pappa, lyssnat på när pappa hade kördag med sin kör och provat bortglömda kläder. 

Imorgon ska jag ta en cykeltur till Torsång och prata med min kurator. Som det ser ut nu blir jag kvar här till onsdag. Jag ska verkligen fortsätta vila. 





Livet är ingen dans på rosor.

Det är lite för mycket just nu. Det känns som att jag skriver det varje gång, men det är precis så det är. För. Mycket. 

Igår när jag pratade med min kurator i telefon sa jag att det känns som att jag kämpar dubbelt upp hela tiden. Men vännen, sa hon, du kämpar ju trippelt upp. Du skulle egentligen få belöning för att du kämpar så hårt. Ditt lidande börjar bli omänskligt och vi skäms jättemycket över att det blivit så här. 

Med så här menar hon att utredningarna efter ett och ett halvt år fortfarande inte är färdiga. Hon menar deras brist på resurser och deras röriga verksamhet som gör att jag inte kan få den tydlighet, den återkoppling och det stöd jag behöver. 

Mina dagar är inte vackra. Jag har sådan ångest att det svider i hela kroppen. Jag har spänningshuvudvärk dagar i sträck. Jag mår illa. Jag gråter. Försöker ta en liten stund i taget. Fokuserar på andningen och försöker stoppa mig själv när tankarna drar iväg. Ena stunden haglar suicidtankarna och jag vill inget annat än att följa impulserna, allt är ett enda känslomässigt och tankemässigt kaos. Andra stunden kan jag finna ro i stunden och känna livslust. Dessa kast tär på mig och jag kämpar dagligen med de påträngande suicidtankarna som skriker att jag ska ge upp. Men jag vägrar tro att det är kört. Jag vägrar ge upp. Det här kan inte vara slutet. Aldrig! Tyvärr tryter mina resurser och min ork och tankarna blir mer påtagliga. 

Några av mina svårigheter är plötsliga stora förändringar, ovisshet och brist på tydlighet. Min psykolog är sjukskriven och har varit det från och till under våren. Ingen vet någonting om hur länge och plötsligt sa de att hon skulle sluta. Att det fanns ett datum för det, men ingen visste när. Jag rasade sönder och samman. Sen sa de att hon inte ska sluta och att ska hon det kommer hon först göra klart utredningarna. För mig är detta jättejobbigt då jag inte vet hur länge hon är sjukskriven, hur lång tid vi har kvar på utredningarna, vad som händer sen och när allt detta är. Vad kommer utredningarna visa? Kommer min psykolog att sluta? Kommer hon komma tillbaka? När i så fall? Vad kommer att hända sen? Behandlingsplanen kommer nämligen göras efter att utredningarna är färdiga. 

Så länge får jag stå ut. Stå ut. Stå. Ut. 

Det som gör mig kanske mest ledsen är att jag trots att jag redan är sjukskriven uppvisar symptom av utmattning och utbrändhet. Den här våren och vintern har verkligen sugit musten ur mig och jag kämpar som en oxe bara att få vardagen att fungera hyfsat. Jag börjar tappa förtroende för mina terapeuter, vilket känns jättejobbigt och också gör mig väldigt ledsen. Jag vill ta avstånd från allt och alla, vilket egentligen är det sämsta jag kan göra när jag som nu behöver mer stöd. Att göra frukost är en så stor ansträngning att jag blir alldeles kallsvettig, får svårt att andas, vill gråta och vika mig dubbelt av illamående och utmattning. Jag är rätt pigg men samtidigt helt slut. Det är en märklig kombination. Och trots att jag vill lägga mig ner och blunda, gråta, bli tröstad och få känna lindring kan jag inte stanna upp. Jag kan inte få lindring eller tröst på de sätt jag skulle önska - för de som kan ge mig svar har inga svar. Istället hänger allt löst och jag bara tuffar på. Trycker undan och lägger på hög. Vardagen fortsätter. Mat ska lagas, ekonomin ska skötas, vardagspyssel så som städ, disk och tvätt ska också göras. Jag försöker hålla kvar vid alla rutiner och är så himla glad att kroppen håller trots den höga psykiska belastningen, och samarbetar under mina tre till fyra träningspass per vecka. Även kören är viktig och jag försöker spara energi så att jag orkar vara med. 

Det är svårt att beskriva den höga psykiska belastningen jag går runt med. Hur fruktansvärt dåligt jag egentligen mår och hur mycket jag kämpar. Men jag kan mitt i allt säga att jag är glad att jag i allt lidande faktiskt har stunder av lugn och välmående. En promenad med den klassiska musik vi sjunger med kören i öronen, en träff med en kompis, ett besök av mitt boendestöd, ett träningspass. Kanske är det bara fem minuter. Eller två timmar. Det är inte så noga. Det bästa är att de finns. Att kroppen och huvudet får små stunder av återhämtning. 

Jag var ute och gick idag. Så skönt!! 












Ta hand om er! 
Kram Johanna