Nyanser

Rätt ofta tänker jag tillbaka. Tillbaka på hur jag levt. Vad jag har gjort. Hur jag har fungerat. Hur jag har reagerat och hanterat. Hur jag har mått. Jag gör det för att utredningarna kräver det. Jag gör det när jag ifrågasätter mig själv. Jag gör det när jag jämför mig. Jag gör det varje natt i mina drömmar. Jag gör det när jag klappar mig själv på axeln. 

Ibland, eller rätt ofta, frågar jag mig själv om jag har kommit någonstans. Mår jag bättre nu än jag gjorde för tex 9 år sedan? Till synes gör jag mindre "friska" saker. Jag är sjukskriven sedan snart 6år tillbaka. Jag sjunger "bara" i kör och tränar som fritidsaktiviteter. Jag säger nej till rätt mycket. Jag gör inte ens hälften av allt det jag gjorde när jag tillsynes levde ett "friskt" liv. Och kanske är det precis där jag har svaret. Jag har kommit så mycket längre än jag någonsin trodde var möjligt. I det fakta att jag inte gör lika mycket ligger det "friska" och sunda. Att jag säger nej till sådant jag inte vill, inte orkar eller inte hinner är mätbara framsteg. Men det finns så mycket som inte går att mäta. Som inte går att se. Där skillnaderna är enorma. Iallafall för mig. (Och säkert för mina närmast anhöriga). 

Skillanderna kallas nyanser. Idag har jag nyanser i mitt liv. Inte inom alla områden, inte när det gäller förändringar tex, då är jag lika mycket svart/vit eller av/på som jag varit tidigare. Nyanserna märker jag tydligast i mitt sätt att reglera känslor och acceptansen inför mig själv och livet. Tidigare mådde jag konstant dåligt. I huvudet ekade orden jag orkar inte. Jag måste ta livet av mig, det är min enda utväg. Jag levde med sådana tankar dagarna i ända i minst 15 år. Så fort något kändes minsta jobbigt tog suicidtankarna över. Jag blev akut suicidal. I många år sa jag inget till någon. Jag tryckte undan allt. Visade inte någon hur dåligt jag mådde. Bjöd inte in någon till den avgrund jag befann mig i. På ytan var jag alltid glad och duktig. Jag valde att fly in i att göra. Jag sa aldrig nej till något. Att sitta still var farligt. Då kom alla känslor som en tsunami och jag var skyddslös. Jag hade två lägen - glad eller katastrof. Utåtsett fanns bara glad. Men inom mig bar jag på så mycket skit och dåligt mående att jag trodde mitt liv var över. Jag förstod inte ens att jag mådde dåligt. Jag trodde att det skulle vara så, att jag var fast och jag skämdes, även om jag tidigt kände att det inte skulle vara så. Något med mig var fel. 

När jag i slutet av maj 2010 blev sjukskriven och inlagd inom psykiatrin hade jag så tydligt känt att jag skulle orka den våren, men inte längre. Sen fick vad som helst hända. Min dåvarande psykolog hade länge pratat om Säter och slutenvården. Jag läste på landstingets hemsidor om de olika avdelningarna om och om igen. Jag tittade på bilderna. Försökte söka information. Någon slags förberedelse. När jag blev inlagd 2010 lyftes jag ut ur mitt ekorrhjul och jag kände så tydligt att jag aldrig ville tillbaka. Aldrig. Där och då påbörjade jag resan mot något annat, något fungerande, något helt och där jag fortfarande befinner mig. Kanske är resan livslång, kanske kommer jag få mer och mer lugn. Oavsett så är det en resa jag aldrig vill avsluta. Inte för än jag är färdig. 

Känslor har alltid varit en svår sak för mig. Hur känns känslor? Hur gör man när man känner? Vad är vad och vad gör man? Vilka känslor finns? För mig var det obestigen mark och jag kände mig som ett litet barn som skulle lära sig cykla. Jag självskadade och gjorde suicidhandlingar. Jag var sjuk i ätstörningar. Jag var antingen glad och trevlig eller skrek, självskadade och raserade rum. Det var ytterligheter. Vitt skilda från varandra. Men jag försökte göra som DBTmanualen sa. Försökte och försökte. Envis som en åsna. Många gånger blev det tokigt och ledde till massa missförstånd och så fort något blev lite för jobbigt blev jag alldeles för suicidal. Med ett så allvarligt självmordsförsök som jag har i bagaget, där det är otroligt att jag inte har bestående men och faktiskt lever, så oroar jag omgivningen när jag blir för suicidal och gör suicidhandlingar. Helt förståligt. Jag kom till återvändsgränder och fick testa andra vägar. 

Efter år av slit, missförstånd, skam, ilska, tårar, panik, suicidhot, förtvivlan, rädsla och mycket annat börjar jag hitta lugn. Det låter helknasigt när jag just nu har fler möten inom vården än vad jag hade när jag bodde på behandlingshem, och när jag håller på att gå på knäna för att det är lite för mycket just nu och när jag i fredags grät hela dagen för att jag egentligen är både ledsen och slut. Men det är det här som är mina framsteg. Jag kan vara ledsen. Jag kan känna att det är för mycket. UTAN suicidplaner. UTAN viljan att ge upp allt. UTAN den paniska rädslan för framtiden. Jag vet att när jag blir för utmattad kommer suicidtankarna vare sig jag vill eller inte. Jag vet att min PMS ställer till det jättemycket. Därför försöker jag motverka utmattning genom att stenhårt jobba med acceptans. Acceptans och validering. För jag vägrar ge upp. Inte än. Jag tar hjälp och talar öppet om vart i ork jag befinner mig. Allt för att kunna förhindra total utmattning. 

När jag fortfarande bodde på Lenagården fick jag frågan från min dåvarande terpaut i mitt dåvarande hemlandsting om jag kommit någonstans. Jag blev så himla ledsen och kände mig orättvist behandlad. För även om inte så många förändringar syns så hade jag redan då vunnit tillbaka ett liv, jag hade bättre självkänsla än jag någonsin hade haft, jag vågade känna, jag hade jobbat mig ifrån många regler, jag hade slutat självskada (vilket jag fortfarande är fri ifrån), jag var långt ifrån rädd för framtiden, jag njöt av livet och jag kunde umgås med mig själv utan att få panik. Det var så mycket som hade hänt och jag var verkligen på väg mot ett fungerande liv. Idag har jag kommit ännu längre. Jag har mått fruktansvärt dåligt under året, jag har varit utmattad och suicidal. Jag har gjort suicidhandlingar och jag har fått kämpa mig över trösklar. Men jag njuter forfarande, jag trivs i mitt eget sällskap och jag lyssnar på mig själv. 

Jag skulle ljuga om jag sa att jag mår bra idag. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kämpar. För ja, det är tungt just nu, och ja jag jobbar på som en oxe. Men jag använder ingen form av icke fungerande flykt. Jag jobbar stenhårt mot ätstörningen, jag självskadar inte och jag använder inte suicid som en tröst. Kvar finns bara jag och en rad färdigheter. (Och såklart en ätstörning som tyvärr talar alldeles för högt då och då.) 

Så har jag kommit någonstans? Ja! Jag tar kliv varje dag. Små små steg som jag inombords jublar åt. Som att i fredags gråta hysteriskt och sedan på ett funktionellt sätt kunna stoppa och faktiskt gå på fest. Inget bortträngande. Hela tiden validerande. Hela tiden med stor respekt. Och det lyckades. Jag lyckades! Jag lyssnade på mig själv under festen. Var närvarande. I stunden och i mig. Visste att jag kan gå om jag inte orkar. Visste att jag har makt att göra det jag mår bäst av. 

För mig är detta en vinst! Det är inte längre svart eller vitt. Livet består av så mycket mer i takt med att jag lyssnar på mig själv och lär känna mig själv. Oslagbart!

Än har jag en lång bit kvar, en färd lik en berg- och dalbana, men jag ska fortsätta ta en stund i taget och fira varje litet steg. 

Kram Johanna






Vad gör jag om dagarna?

Det förekommer att jag får frågan vad gör du? Pluggar du? Jag svarar då att jag är sjukskriven. Så vad gör du om dagarna? kan följdfrågan vara. Och även om jag inte alltid får frågan vill jag gärna förklara. Egentligen vet jag inte varför, men jag får ibland uppfattningen att många tror att jag bara går hemma och har all tid i världen. Jag vill liksom visa på att det kan se annorlunda ut. Att vara sjukskriven innebär inte alltid "vara hemma och vila" och "glassigt". Att vara sjukskriven kan många gånger vara mer stressigt än ett jobb mellan 8-17. Det är mycket hit och dit, fram och tillbaka och jag är aldrig ledig.

Så här ser min vardag ut just nu: 

Psykologbesök en gång i veckan träffar jag min psykolog. Vi ska fokusera på att göra klart utredningarna och kommer därför träffas varannan vecka men då ha längre sessioner än våra nuvarande 90 min. 

Kurator jag träffar min kurator för stöttning och hjälp i kontakter med FK, tidigare AF, arbetsterapeut, praktiska frågor och stöttning i vardagen. Vi träffas varje eller varannan vecka och kommer framöver även ha telefonkontakt varannan vecka. 

Ätstörningsbehandlare jag träffar min ätstörningsbehandlare 1 gång i veckan och får av henne läxor och utmaningar som jag ska ägna mig åt under veckan. 

Boendestöd - Kom vidare Jag och mitt boendestöd träffas 2 gånger i veckan à 2h. Vi har en hel del smskontakt och vi pratas vid i telefon 1 gång i veckan. Mitt boendestöd är även med på mina träffar med ätstörningsterapeuten för att kunna jobba med mig och stötta mig i arbetet mot ätstörningen under veckorna, i min vardag. 

Arbetsterapeut jag träffade en arbetsterapeut för första gången igår och vi kommer att träffas varje vecka i drygt en månad framåt. Även uppföljningsträffar kommer längre fram. 

Kör jag sjunger i en kör, Collegium Cantorum, 1 gång i veckan. Vi sjunger även på en del högmässor på söndagar och jag försöker öva hemma. 

Träning jag försöker träna 4 gånger i veckan. Ibland blir det 3. Ibland 5. Allt från spinning, gym, jympapass till yoga och långa sköna promenader. Även foam rolling är en favorit. 

Umgås med kompisar jag försöker också träffa kompisar så ofta jag orkar och kan. Supa in positiv energi. 

Utöver detta innehåller vardagen även läxor och utmaningar från samtliga av mina vårdkontakter, mail som kräver rätt mycket eftertänksamhet och reflektion att svara på, ångest och starka känslor att hantera, tvätt, städ och matlagning/handling och annat som allas liv består av. Jag försöker också att vila och koppla av och bort. Jag försöker ha obokade dagar och stunder av ingenting, där jag bara kan vara. Tid för återhämtning. 

Detta är vad min vardag består av, i stora drag. Trots att jag gör allt detta kan jag tänka i termer av sysselsättning. Kanske borde jag plugga? Men ska jag vara ärlig så är det här fullt tillräckligt - jag kan inte plugga på 100%. Jag har mellan 6 och 9 möten/samtal i veckan. Det är inga träffar jag deltar i med en klackspark. De kräver mycket av mig. Om jag får tag i en sysselsättning som känns juste, kanske jag tar det. Att göra något "vanligt" några timmar i veckan är inte helt fel. 

Detta är min vardag. Efter två år inom slutenvården och efter drygt två år på behandlingshem är jag glad att jag får fortsätta jobba med det jag behöver och att jag fixar att bo hemma hos mig själv. Det tar tid att göra förändringar hos sig själv och lära om. Det tar tid att få förändringar att bestå. Och även om jag verkligen inte är stolt över att vara sjukskriven är jag stolt och glad över att jag får chansen att jobba mot välmående och en fungerande vardag. En chans jag inte tänker slopa. 

Kram Johanna 


FODMAP

Idag är artikeln publicerad i Dalarnas Tidningar. Bilder de hade valt var väl inte den bästa men men... Jag får bjuda på det. 

Igår skrev jag att jag bakat FODMAP-fritt bröd. Jag tänkte förklara FODMAP för er. 

Jag har under många år haft problem med reflux, läckage på magmunnen. Det har gjort att jag fått lära mig vad som fungerar för min mage och inte. Till exempel kan jag inte tugga tuggummi, dricka juice, kolsyra, alldeles för fet mat eller för fettsnål mat och jag måste äta regelbundet. Jag kan tumma på dessa men inte när jag är mer stressad eller ska ha mens. Jag har under våren börjat misstänka att det är något mer eller något annat som spökar med magen för illamåendet som refluxen kan ge blir inte bättre trots att jag tar till mina små knep. Jag har inte kunnat bajsa på flera veckor, eller så har jag som vanligt gått på toa 3-5 ggr/dag. Jag har haft ont och varit extremt gasig. Jag mår illa varje dag och min mage är uppsvälld varje kväll eller efter en måltid. Det spänner och är obehagligt. Tillslut börjar jag kallsvettas och får ont i armarna. För mig kan det lika bra vara ångest, men det kan också vara orsakat av magen. Det är iallafall så jag och min psykolog resonerar för tillfället. Jag var först hos en läkare som undersökte mig och sa att jag kan ha IBS. Jag fick då kontakt med en dietist på min vårdcentral, som jag träffat tidigare angående refluxen. Dietisten föreslog att jag ska testa FODMAP-fri kost under 6 till 7 veckor för att se om det kan hjälpa mig. 

Vad är då FODMAP?

Uttrycket FODMAPs kommer ursprungligen ifrån forskaren och dietisten Sue Shepherd som uppfann dieten. Hon insåg att FODMAPs dieten hjälpte upp till 75 % av sina patienter att minska sina IBS symtom.

FODMAPs står för fermenterbara Oligo-, di-och mono-sackarider, och polyoler. FODMAPs omfattar alla kolhydrater som är dåligt absorberade och därför orsakar jäsning och gaser när de når tjocktarmen. Genom att konsumera livsmedel med hög FODMAPs så leder det till en ökad volym av vätska och gas i tunntarm och tjocktarm, vilket resulterar i symtom som buksmärtor, gas och uppblåsthet.

De kortkedjiga kolhydraterna som innefattar Hög FODMAPs finns i många av våra vanliga livsmedel. Genom att använda livsmedel som innehåller låg FODMAPs och utesluta mat med hög FODMAPs så kan du hantera din IBS och minska dina IBS symtom.

FODMAPs delas upp i följande fyra kategorier och inkluderar:

Laktos (även känd som mjölksocker, som finns i mjölk, yoghurt och glass)
Fruktos (även känd som frukt socker, som finns i frukt, hög majssirap, honung och agave sirap)
Sorbitol, mannitol och andra "-ol" sötningsmedel (finns i vissa frukter och grönsaker samt vissa typer av sockerfri godis)
Fruktaner (en typ av fibrer som finns i vete, lök, vitlök och cikoriarot)
GOS (en typ av fibrer som finns i bönor, hummus och sojamjölk) grönsaker och honung.

Från och med i tisdags tog jag bort alla livsmedel som innehåller höga FODMAPs och jag kan redan märka skillnad. Jag mår inte illa hela tiden. Har inte ont från strupen och ner till troskanten. Jag är inte lika sväld och jag kan bajsa när jag är bajsnödig. Att jag inte mår illa och har ont gör att jag också slipper kallsvettningarna, huvudvärken och värken/obehaget i armarna. Så skönt! 

Viktigt att komma ihåg för er som, liksom jag, bråttas med en ätstörning är att detta är styrt av andra faktorer än ätstörningen. 
Jag gör detta i samråd med min psykolog, läkaren och dietisten. (Och de känner till min ätstörningsproblematik mycket väl.) 

Nedan följer en lång lista på de livsmedel jag inte äter. 

Cashewnötter 
Pistagenötter 
Mandel (kan äta max 10st)
Hasselnötter  (kan äta max 10st)
Alkohol 
Kaffe med koffein
Vissa tesorter 
Socker (går bra, men ingen större mängd)
Godis
Chips
Laktos
Ingen typ av glass (inte ens laktosfri)
Ricotta
Mjukost
Färskost
Skummjölkspulver 
SojamjölK
Mjölkchoklad
Mascarpone 
E420 Sorbitol 
E421 Mannitol 
E953 Isomalt 
E965 Maltitol, maltitolsirap 
E967 Xylitol
E407 förtjockningsmedel 
Bulgur
Couscous 
Korn 
Råg 
Vete 
Allt med gluten (kan äta veteproteinet)
Nudlar
Äggnudlar 
Havregryn ( kan äta max 25g ) 
Panerad mat 
Avokado 
Blomkål 
Broccoli 
Brysselkål 
Butternut-pumpa 
Bönor och baljväxter 
Fänkål 
Kronärtskocka 
Lök (rödlök, det vita på purjolök, gul lök, vitlök)
Lökpulver
Vitlökspulver
Majs
Rödbeta 
Savoykål 
Selleri
Soja
Sockerärtor 
Sparris
Svamp
Sötpotatis 
Ärtor
Vitkål
Grönkål
Tomat (kan äta max 80g)
Aprikos
Björnbär 
Banan (kan äta max 80g inte fullt så mogen)
Dadlar 
Fikon 
Granatäpple 
Grapefrukt
Katrinplommon 
Konserverad frukt 
Körsbär 
Litchi 
Mango 
Nektarin 
Persika 
Plommon 
Päron 
Sharon 
Vattenmelon 
Äpple 
Honung 
Ananas ( kan äta max 80g ) 
Clementin ( kan äta max 1-2st)
Torkad frukt (kan äta max 1 msk)
Russin (kan äta max 1 msk)
Vindruvor (kan äta max 10st)
Helst inte mer än två frukter per dag.

När jag lagade mat tidigare i veckan hade jag i kinesisk soja, vilket enligt FODMAPappen skulle vara ok. Så när jag höll i en msk läser jag på innehållet och ser att den innehåller vetemjöl. Suck! Men jag åt det ändå och kommer att äta de resterande matlådorna, men det är så lätt att missa. Samma gäller tesorter. Jag kommer inte dricka teer som innehåller frukt och grönsaker som jag inte ska äta. 

Hittills har det gått bra, men det är svårt att fika ute tex. Har de koffeinfritt kaffe går det bra, med laktosfri mjölk men annars är det svårare. Jag tar alltid med mig mellanmål när jag ska iväg för det är inte så enkelt. E-nummer och sockeralkoholer gömmer sig lite varstans, liksom lök och lökpulver. E407 finns också här och var. Soja likaså. Men det har bara gått knappt en vecka, jag lär mig hela tiden.