Söndagens tvingande tankar...

Vad jag är trött. Helt sanslöst. Trots det har jag ätit god och trevlig brunch med Elin och Camilla på V-Dala och när jag kom hem städade jag. Så skönt att efter en mycket bra helg krypa ner i sängen med en nystädad lägenhet. 

Dock kom ångesten som en iskall vind under eftermiddagen. Det jag under helgen försökt hantera och skjuta upp, kom ikapp. Känslan av att bara vilja krypa ur sitt eget skinn, springa jorden runt för att försöka springa ifrån den obehagliga känslan av äckel, skam, rädsla, ilska och sorg som just då är i en enda röra och gör mig panikslagen, härjade i min kropp. Tankarna som avlöser varandra. Känslorna som stiger och som sätter mig i ett låst tillstånd då hjärnan inte längre kan tänka förnuftigt eller logiskt. Då tankarna befästs än mer och de tvingande tankarna som bråkar i huvudet, som förvränger de verkligt bra tankarna till osanning och lögn och som ger de tvingande, destruktiva tankarna all credit - det blir mitt varande. 

I de här lägena gäller det att stå ut. Gå emot det tvingande. Gå emot känslorna. Tankarna. Få ner ångesten på en hanterlig nivå. Hantera de primära känslorna. Kanske går det inte att göra så mycket åt tankarna mer än att inte göra som de säger? I just de stunderna bråkar tankarna i mitt huvud. För varför ska jag stå ut, när det innebär något jag inte vill? Men det finns inte på kartan att inte stå ut. För måste jag stå ut med det första, får jag även stå ut med det andra. Jag har varit här förr. Jag vet att det går över. Men just då vill jag bara bort. 

Jag ägnade mig åt väl använda stå-ut - färdigheter; mobilspel, ringa någon kompis och senare pappa, satte på en film, kollade runt på ebay och asos och andades. Värmde vetekudden. Tänkte att det enda jag har att göra just nu är att göra sådant som kan få mina tankar att tänka på något annat för en stund för att på så sätt sänka ångestnivån i kroppen. Efter nästan tre timmar lugnade ångesten ner sig och efter samtalet med pappa har jag nu kunnat dricka te och äta lite kvarg med müsli. De tvingande tankarna är inte längre en lösning på min vilja att fly. Grundproblemet är långt ifrån löst men jag förvärrade inget. Och det är bra. 

Nu går ögonen i kors för att jag är så trött. 
Hur gör du för att stå ut? Hur tänker du och vad, konkret, gör du för att orka? 

Kram Johanna  





Valborg

Vi är inne i maj. April har gått jättefort men det har varit en innehållsrik månad trots att jag mått rätt kasst. Nu är det ny månad och Valborg firades i Uppsala med fina vänner på ett uppsaliskt sätt med champagnebrunch och forsränning på förmiddagen, mösspåtagning, OD, en sväng genom Ekonomikum parken, grillning och sedan hem till en kompis, kompis, kompis på hemmafest. 

Mösspåtagningen var en besvikelse, men resten uppfyllde våra förväntningar och när jag gick och la mig kändes mitt första möte på ätstörningsenheten som jag hade på morgonen jättelångt bort, som en helt annan dag, en helt annan tidsrymd... 

Helgen har sedan fortsatt i mysiga vänners sällskap. Helena sover här och igår hängde vi i Saras soffa hela eftermiddagen och kvällen och pratade livet och såg på en väldigt lättsam film. Välbehövligt! 

Idag har jag och Helena gått en rask promenad i motvind, ätit och om en stund ska vi iväg ner mot stan för att så småningom möta upp Sara. 

Imorgon blir det brunch med några andra mysiga vänner. En riktig energiboost av välmående den här helgen - precis vad jag behövde! Att det är måndag på måndag känns avlägset. 😉