Vägen är målet

Jag har under skrivade stund funderat på om jag ska dela med mig av det jag förklarade för min psykolog och varför skulle jag inte göra det. Det är inget hemligt och inget som påverkar mig i den utsträckningen att någon annan än jag själv blir involverad eller påverkas. 

Som jag skrev har jag rätt svårt för förändringar. Inte förändringar som tex på vilken plats vid ett matbord jag ska sitta, eller bredvid vem i kören jag ska stå. Sådant spelar mig ingen roll. Däremot tycker jag att det är jobbigt och påfrestande med miljöbyten eller större yttre förändringar. Det jag skulle förklara idag var hur det blir för mig när jag åker hem till tex mina föräldrar. Jag kan uppleva att det känns på ett annat sätt i kroppen. Kroppskonturen upplevs på ett nytt och obehagligt sätt. Det har ingenting med rummen i sig att göra, eller med vilka jag är med. Det är bara det att det känns annorlunda. Tempraturen i kroppen. Ramarna runt min egen kropp känns annorlunda. Hemma vet jag hur min kropp ska kännas och hur det ska vara. När jag är borta rubbas det, allt känns annorlunda. Den/de första dagarna kan jag ofta tackla detta och tänka att det går att hantera. Jag har ork och kraft att ta hand om det. Ju längre tiden går desto jobbigare blir det. Desto mer längtar jag hem till mina ramar. När jag sedan kommer hem till mig tar det en eller ett par dagar att hitta tillbaka. Min psykolog beskrev det här genom att dra paralleller med hur upplevelsen kan vara för spädbarn. De har svårt att själva begränsa sina känslor och behöver därför ramar utifrån. Det sägs att det är därför en lindade sina barn förr eller när en lägger ett litet barn i en spjälsäng och en huldar om barnet med hoprullade filtar för att minimera ytan för det lilla barnet. Då sätter en upp ramar så att barnet kan känna trygghet. Samma svårighet att ta hand om och begränsa mina känslor kan jag ha, därför upplever jag det som otryckt när jag är i en ny miljö och ramarna runt min kropp förändras. Det kan förklara varför jag tycker om att sitta i mörka hörn när jag upplevt stress under lång tid. En annan tydlig sak som bekräftar min svårighet med förändringar är att jag måste planera och mentalt förbereda mig inför att jag ska komma hem från en aktivitet tex. Ska jag iväg på kören gör jag klart för mig själv innan hur det ska bli när jag kommer hem igen. Jag ser framför mig ett senario där jag tex äter kvällsfika, borstar tänderna och tittar på ett avsnitt av en serie eller ett tvprogram för att komma tillbaka. Att lägga till en aktivitet av den anledningen är tydligen vanligt när förändringar av detta slag är svårt. Jag har ju alltid upplevt detta och gjort så här, men att bli varse om det på ett nytt sätt och att jag inte är fel för det är skönt. 

Senast igår tänkte jag på det här med förändringar och på hur mycket det påverkar mig negativt. Några i kören larvade sig om att vi kanske skulle ha kåpor på lucia istället för lucianattlinnen. Direkt ville jag lägga mig ner på golvet och skrika och gråta eller slå dem. När jag sedan förstod att de inte var allvarliga hade jag redan en oro om att så kanske det skulle bli. Jag hade massa ångest och kände mig ledsen. Jag kan uppleva det väldigt jobbigt om ett hus i stan byter fasad, eller som när något inte längre ska vara som det har varit. Jag gillar utveckling och skulle gärna jobba med just utvecklingsfrågor av något slag, men förändringar där jag inte vet eller begriper orsaken till, tycker jag är jättejobbig. Så pass jobbigt att det leder till starka suicidtankar. Jag vet ju att proportionerna i mina reaktioner inte alls stämmer överens med själva händelsen, och många gånger kanske förändringen inte ens påverkar mig avsevärt. Ändå väcker det jättestarka känslor. När jag berättade det kunde vi skratta åt det, för hur dumt skulle det inte vara om jag la mig ner och skrek och grät på golvet när någon berättade att det gymnasieprogram jag gick på inte längre höll till i samma lokaler som när jag gick på gymnasiet, eller om vår körledare tog fram ett annat arrangemang på en jullåt än vad jag "tycker att det ska vara". Känns ju inte riktigt matchande.... 

Jag ser mina reaktioner och kan prata med mig själv och säga att "Johanna, den där förändringen gör inte att ditt liv inte är värt att leva. Nu reagerar jag starkt och det är jättejobbigt, men jag fixar att ta hand om den här förändringen, även denna gång. En förändring innebär inte alltid att det blir sämre." Det är dock påfrestande för orken och det gör mig både mer sårbar och väldigt trött. Speciellt om påslaget blir stort. Jag har genom åren lärt mig att jag måste landa försiktigt när jag byter miljö. Även det tar på krafterna och jag måste tänka på att vara extra snäll mot mig själv innan jag hittat tillbaka till mina trygga ramar. Är jag borta under lång tid måste jag även tänka på detta som en sårbarhetsfaktor, precis som mat, sömn, motion mm. Min psykolog tyckte att jag skulle ta med mig kedjetäcket hem över jul, för att det är en bra strategi att ta till då jag behöver återhämta mig och få mer kontur och skapa trygghet. Så det ska jag göra.