Förståelse för svårigheter

Träffade min psykolog imorse. Jag har varit lite stressad inför vårt möte, men det blev ett jättebra samtal. Jag förklarade saker för henne som jag aldrig förklarat för någon. När jag först berättde och försökte skapa en bild av det hela kände jag mig lite fånig, men när vi båda var med på vad jag menade kunde hon bekräfta min upplevelse och jag kände mig förstodd på ett sätt som gör mig så där barnsligt glad och nöjd. Jag kan känna mig rörd och nära till tårar för att någon faktiskt begriper vad jag pratar om och inte alls upplever det som konstigt eller dåligt, utan bara låter det vara så. Vi pratade om sätt att hantera mina svårigheter på och jag berättade hur jag gör idag för att ta hand om det på bästa sätt. När jag förklarade mina upplevelser sa hon att detta bekräftar så tydligt min svårighet för förändringar. 

Jag har under skrivade stund funderat på om jag ska dela med mig av det jag förklarade för min psykolog och varför skulle jag inte göra det. Det är inget hemligt och inget som påverkar mig i den utsträckningen att någon annan än jag själv blir involverad eller påverkas. 

Som jag skrev har jag rätt svårt för förändringar. Inte förändringar som tex på vilken plats vid ett matbord jag ska sitta, eller bredvid vem i kören jag ska stå. Sådant spelar mig ingen roll. Däremot tycker jag att det är jobbigt och påfrestande med miljöbyten eller större yttre förändringar. Det jag skulle förklara idag var hur det blir för mig när jag åker hem till tex mina föräldrar. Jag kan uppleva att det känns på ett annat sätt i kroppen. Kroppskonturen upplevs på ett nytt och obehagligt sätt. Det har ingenting med rummen i sig att göra, eller med vilka jag är med. Det är bara det att det känns annorlunda. Tempraturen i kroppen. Ramarna runt min egen kropp känns annorlunda. Hemma vet jag hur min kropp ska kännas och hur det ska vara. När jag är borta rubbas det, allt känns annorlunda. Den/de första dagarna kan jag ofta tackla detta och tänka att det går att hantera. Jag har ork och kraft att ta hand om det. Ju längre tiden går desto jobbigare blir det. Desto mer längtar jag hem till mina ramar. När jag sedan kommer hem till mig tar det en eller ett par dagar att hitta tillbaka. Min psykolog beskrev det här genom att dra paralleller med hur upplevelsen kan vara för spädbarn. De har svårt att själva begränsa sina känslor och behöver därför ramar utifrån. Det sägs att det är därför en lindade sina barn förr eller när en lägger ett litet barn i en spjälsäng och en huldar om barnet med hoprullade filtar för att minimera ytan för det lilla barnet. Då sätter en upp ramar så att barnet kan känna trygghet. Samma svårighet att ta hand om och begränsa mina känslor kan jag ha, därför upplever jag det som otryckt när jag är i en ny miljö och ramarna runt min kropp förändras. Det kan förklara varför jag tycker om att sitta i mörka hörn när jag upplevt stress under lång tid. En annan tydlig sak som bekräftar min svårighet med förändringar är att jag måste planera och mentalt förbereda mig inför att jag ska komma hem från en aktivitet tex. Ska jag iväg på kören gör jag klart för mig själv innan hur det ska bli när jag kommer hem igen. Jag ser framför mig ett senario där jag tex äter kvällsfika, borstar tänderna och tittar på ett avsnitt av en serie eller ett tvprogram för att komma tillbaka. Att lägga till en aktivitet av den anledningen är tydligen vanligt när förändringar av detta slag är svårt. Jag har ju alltid upplevt detta och gjort så här, men att bli varse om det på ett nytt sätt och att jag inte är fel för det är skönt. 

Senast igår tänkte jag på det här med förändringar och på hur mycket det påverkar mig negativt. Några i kören larvade sig om att vi kanske skulle ha kåpor på lucia istället för lucianattlinnen. Direkt ville jag lägga mig ner på golvet och skrika och gråta eller slå dem. När jag sedan förstod att de inte var allvarliga hade jag redan en oro om att så kanske det skulle bli. Jag hade massa ångest och kände mig ledsen. Jag kan uppleva det väldigt jobbigt om ett hus i stan byter fasad, eller som när något inte längre ska vara som det har varit. Jag gillar utveckling och skulle gärna jobba med just utvecklingsfrågor av något slag, men förändringar där jag inte vet eller begriper orsaken till, tycker jag är jättejobbig. Så pass jobbigt att det leder till starka suicidtankar. Jag vet ju att proportionerna i mina reaktioner inte alls stämmer överens med själva händelsen, och många gånger kanske förändringen inte ens påverkar mig avsevärt. Ändå väcker det jättestarka känslor. När jag berättade det kunde vi skratta åt det, för hur dumt skulle det inte vara om jag la mig ner och skrek och grät på golvet när någon berättade att det gymnasieprogram jag gick på inte längre höll till i samma lokaler som när jag gick på gymnasiet, eller om vår körledare tog fram ett annat arrangemang på en jullåt än vad jag "tycker att det ska vara". Känns ju inte riktigt matchande.... 

Jag ser mina reaktioner och kan prata med mig själv och säga att "Johanna, den där förändringen gör inte att ditt liv inte är värt att leva. Nu reagerar jag starkt och det är jättejobbigt, men jag fixar att ta hand om den här förändringen, även denna gång. En förändring innebär inte alltid att det blir sämre." Det är dock påfrestande för orken och det gör mig både mer sårbar och väldigt trött. Speciellt om påslaget blir stort. Jag har genom åren lärt mig att jag måste landa försiktigt när jag byter miljö. Även det tar på krafterna och jag måste tänka på att vara extra snäll mot mig själv innan jag hittat tillbaka till mina trygga ramar. Är jag borta under lång tid måste jag även tänka på detta som en sårbarhetsfaktor, precis som mat, sömn, motion mm. Min psykolog tyckte att jag skulle ta med mig kedjetäcket hem över jul, för att det är en bra strategi att ta till då jag behöver återhämta mig och få mer kontur och skapa trygghet. Så det ska jag göra. 

Kan ni känna igen er i det här eller har ni aldrig ens funderat i dessa banor? Dela gärna med er!
Kram, Johanna

Juloratoriet, första advent och sorgliga nyheter

Det är första advent. Väntan. Längtan. 

Jag gillar väntans tider mer än själva julen. Adventsljusstakarna. Det röda. Det fina pyntet. De tända ljusen. Värmen. De härliga dofterna och alla smaker. Musiken. Tonerna. Förberedelserna. Väntan. Längtan. 

Idag är det första advent. Jag har vaknat till adventsljusstakens i fönstret sken. En tallrik med varm gröt (och massa annat till frukost) och en stor kopp te. Skönt för min hals som gör ont. 

Jag har åkt på en förkylning. Men har jag inte varit förkyld på flera år är det kanske min tur nu. Jag vill inte tro att det ska vara så men jag känner det ju i kroppen och då vet jag att jag ska lyssna på det. Äta ordentligt, inte göra mer om dagarna än nödvändigt och dricka mycket. Prioritera vila och omtanke. 

Den gågna veckan har framlidit i en känslomässig berg- och dalbana. Jag har ena stunden känt mig helt överväldigad av uppgivenhet och sorg, andra stunden har jag njutit av stunden och känt tilltro till livet och min egen styrka och förmåga. Jag har tryckt undan många tårar för att jag inte riktigt orkat och för att jag har varit rädd. (När ska rädslan för gråt försvinna?) I fredags kulminerade det hela när min psykolog säger att hon kanske ska sluta. Varken hon eller jag vet om så är fallet, men för mig spelades det värsta upp. Jag märker att jag går in i en sorgprocess. Igår morse vaknade jag och grät. Grät tills det blev tomt. Kvar fanns kroppens reaktioner. Hela förmiddagen kände jag avog inför allt som påminde om psykiatrin. Jag fick anstränga mig för att fokusera på annat och inte fastna i paniken. Frågorna som inte går att få besvarade. För än finns inga svar. Jag känner igen det här sedan tidigare och jag vet att jag kommer att gråta fler gånger. 

På sätt och vis är det skönt att den här helgen varit fullbokad sedan länge. Bland annat sjunger vi i kören Bachs juloratorie. Igår sjöng vi den förkortade versionen för barn och idag sjunger vi hela del 1-3. För mig är detta nytt så det var en rolig upplevelse igår. Prästen berättade mycket och solisterna spelade lite teater. Vi fick vinka till publiken när prästen berättade vilka som var sopraner. Instrumenten visades upp och på slutet dansade många barn. Det var många skratt under 45min. 


Glad första advent!
Kram, Johanna 

Veckans träning

Den här veckan har jag tränat två gånger. Mer har inte hunnits med och på den lilla tid jag haft över har jag prioriterat annat. Jag har inte orkat helt enkelt. Men två gånger är bra. 

Förra veckan gick jag en gyminstruktion så prio den här veckan var att på egen hand testa dessa pass. 

I torsdags körde jag pass A. Jag gäspade i omklädningsrummet och trodde att jag skulle somna men jag tycker att det ändå gick bra. Halvvägs in i passet höll jag på att tröttna, som jag har en tendens att göra när jag gymmar men jag lyckades ladda om och fick till ett bra avslut med frivändningar. 

Pass A
Knäböj 
20kg 2x10 reps. 
30kg 1x5 
35kg 1x5
40kg 3x5
45kg 3x5
Knäböj med stången på bröstet 
20kg 2x10 reps.
Bänkpress 
20kg 1x10 reps. 
25kg 3x5
Frivändningar 
12kg 1x15 reps.
15kg 1x10
17.5kg 3x5 

Jag har nött mycket teknik den här veckan. Speciellt på frivändningarna och marklyften. 

Igår körde jag pass B. 

Pass B
Chins i hjälpmaskin med viktavlastning. 
40kg 3x5 reps. 
45kg 2x5
Militärpress 
15kg 3x5 reps.
17.5kg 3x5 
Marklyft 
20kg 1x10 reps. 
40kg 3x5 
50kg 3x5 

Det här med gym är inte riktigt min grej men jag gillar tanken på att träna upp råstyrkan och att det är få övningar som hela kroppen involveras i. Nytt för mig är att fokusera mycket på teknik och våga blotta sin okunskap. Att stå mitt i gymmet bland både män och kvinnor som lyfter trippla vikten mot vad jag lyfter och fortsätta fokusera på det jag gör utan att döma är en utmaning. Men alla är vi nybörjare någon gång. Nu är det min tur. 

Nästa vecka hoppas jag bjuder på medel- och spinningpass och såklart ett gympass. 

Vad har du tränat den här veckan och vad ska du träna nästa vecka? Kom ihåg att en power walk räknas lika mycket som träning som att lyfta vikter på ett gym.