Utskriven

Ja då var jag utskriven. Efter 7 veckor ska jag lämna sjukhuslivet och fortsätta kämpa på hemmaplan. Eftersom jag fortfarande mår så fruktansvärt dåligt och inte litar på mig själv för fem öre kommer pappa ner och bor med mig. 

Att känna mig så här uppgiven och ledsen är inte likt mig och det känns tufft att vara inlagd, må lika dåligt nu som för 7 veckor sedan, bli utskriven och komma hem till det som var innan jag blev inlagd. Till samma sak. Utredningarna är för visso klara, men jag har inte fått något resultat än och jag är egentligen galet nervös över vad de kommer visa så jag vet inte om jag vill veta resultatet, hehe... Jag har ett hej-då-samtal med min psykolog att "se fram emot" någon gång innan midsommar. 

Usch jag känner mig så himla negativ. Jag skulle vilja bryta kontakten med allt och alla, gömma mig och gråta tills kroppen inte längre hade en droppe vätska kvar. Men så fungerar inte livet. Så istället får jag satsa på att andas, ta en liten liten stund i taget och försöka överleva. 

En sköterska sa precis att de upplevt mig som lugnare de senaste dagarna. Tänk vad skenet kan bedra. Det känns som att jag gråtit hela dagarna. Inte synligt, men inombords har jag kravlat runt på botten. En skötare sa för ett tag sedan att det är svårt på mig att se hur jag mår och ändå är hon tränad, som hon sa. Det är inte första gången någon säger så. Jag skulle vilja visa mer, men det är svårt. Jag vet liksom inte hur man gör. 

På många sätt ska det bli skönt att komma hem! Att vara inlagd är bland det jobbigaste jag vet. Så att slippa all stress som det innebär att vara inlagd är skönt. Jag ser framemot att kunna vardagspyssla lite, laga min mat, inte vara låst av tider och vara omgiven med lite mer trygghet. 

Nu ska jag strax äta lunch innan Camilla kommer och möter mig. 

Kram och ta hand om er! 

Utredningarna, min psykolog och jag.

Jag tänkte att ni skulle få en inblick i mitt lilla liv. Jag är fortfarande inlagd på LPT, men jag har fått gå på permissioner med familj och vänner. 

Innan jul sa min psykolog att hon eventuellt skulle sluta. Jag bröt ihop och grät i många dagar. Allt mitt fokus låg då på att bli klar med utredningarna. I februari blev min psykolog sjukskriven och var borta en månad. Hon var sedan tillbaka i drygt en vecka innan hon blev sjukskriven igen. Då sa mottagningen att hon bara skulle vara borta en vecka, men veckorna gick och plötsligt skulle hon sluta. Det fanns ett datum, men ingen visste när. De sa att hon skulle hinna göra klart utredningarna innan hon slutade. Veckorna gick och jag började förstå mer och mer att min psykolog inte skulle komma tillbaka. Mitt mående försämrades i takt med att jag bara fick vänta och det slutade med att jag blev inlagd. Här är jag alltså nu. Först i väntan på att få besked från öppenvården om min psykolog skulle komma tillbaka eller inte. När det var klart att hon inte skulle komma tillbaka rasade min värld sönder och samman ännu mer. Slutenvården har sedan legat på öppenvården som legat på neuropsykiatriska mottagningen att mina utredningar efter ett och ett halvt år måste bli klara. 

Jag har gråtit så galet mycket under de här veckorna. Det har varit, och är fortfarande om än lite mindre, ofattbart att min psykolog ska sluta. Jag har känt mig arg, förtvivlad, förvirrad, övergiven, uppgiven och totalt manglad. Att dessutom inte kunna säga hej då till henne känns övermäktigt.

Nu har utredningarna kommit igång och på onsdag nästa vecka beräknas de vara klara. En plan från öppenvården ska göras och jag kan bli utskriven. 

Jag mår fortfarande fruktansvärt dåligt och gråter hysteriskt mycket. Jag kastas mellan total uppgivenhet och en gnutta hopp. Jag försöker gripa tag i varje litet halmstrå av tröst, hopp och livsbejakelse för att orka andas. De senaste dagarna har jag känt mig väldigt missförstådd och ifrågasatt. Det gör mig också ledsen. Det är tufft att behöva försvara sig själv och sitt mående. Men det blir lätt så när många har egna åsikter och dessutom bygger dem på förutfattade meningar. Jag blir att känna mig trampad på och totalt invaliderad. Men jag fortsätter att försöka förklara, validera och berätta hur jag upplever saker och ting. Tyvärr blir allas olika åsikter något som gör mig så stressad att steget att söka psykakuten eller bli inlagd någon annan gång i mitt liv, helt otänkbart. 

Idag ska jag förklara något av det allra svåraste och jobbigaste som jag har svårt att själv veta orsak till och hitta ord för, för en läkare. Jag vill inte verka motvillig men jag vill heller inte hitta på saker bara för att göra läkaren glad och nöjd. Därför tänker jag vara ärlig, med risk för att göra läkaren besviken. 


Kram på er och kom ihåg att ett andetag i taget räcker långt. 

Att kunna andas

Jag är fortfarande inskriven under LPT på en psykiatrisk avdelning och kommer bli kvar här tills att öppenvården har en planering att presentera. Jag har extra tillsyn vilket betyder att de kollar till mig fyra gånger per timme. Till råga på allt har överläkaren bestämt att min dörr och toalettdörr ska vara låsta från att jag vaknar på morgonen till kl 20.00 på kvällen. Men allt är för min säkerhet och jag begriper varför de gör så. Dock betyder detta att jag inte får gå ut eller följa med upp till gymmet. 

Som ni kan förstå är jag suicidal. Jag är samtidigt utmattad vilket ställer till det hela lite. Eller snarare tvärtom. Min suicidalitet och enorma känsla av uppgivenhet skapar svårigheter i att kunna vila och återhämta mig. Jag skulle vilja sitta på mitt rum och lyssna på Kvällspasset i p4 - podden, måla i kattboken, läsa, sova, lyssna på radio och musik i fred. Utan folk runt omkring mig. Utan att tvingas se människor gå runt och höra alla prata. Dörrar som stängs. Fläktar och annat som låter. Jag känner mig som ett öppet såll och allt går rakt in i kroppen och i huvudet. Tillslut blir det outhärdligt. Vi försöker lösa det genom att jag och en personal går undan då och då och sätter oss i ett tyst rum. Kanske pratar vi, eller så lyssnar jag på musik och håller för öronen. 

För vet ni vad det bästa är när jag mår så här dåligt? Sätta mig i ett hörn, sätta på klassisk musik (just nu spelas mest bla Bach, Gesualdo, Palestrina och annat vi sjunger i kören), hålla för öronen och blunda. Då kan jag andas. Slappna av och bara andas. Stressen lägger sig och jag kan komma i kontakt med mig själv på ett helt annat sätt. Det kan hända att det dyker upp en och annan jobbig tanke eller påfrestande känsla, men i den stunden kan jag hantera det. För det mesta känns det dock bara skönt. Avkopplande! 

Om en stund kommer min älskade bror på besök. Det ska blir skönt och kul att träffa honom! 

Ta hand om er så gott det går!
Kram Johanna