Vackra bilder
De här bilderna är så otroligt fina i mina ögon. Jag har haft de sparade på telefonen i över ett år. Ibland tittar jag på dem med glädje och värme. Andra gånger med vemod och obehag.
Jag har spelat fiol sedan jag var fem år. Jag och pappa började enligt suzukimetoden. Det bygger på gehör. När jag var 10 år började jag i kommunala musikskolan och fick då också lära mig spela efter noter. Jag har aldrig riktigt varit någon fena på att öva. 20 min per dag var en utmaning. Jag förstod nog aldrig hur man övade. Jag har spelat klassiskt och folkmusik. Suttit med i olika orkestrar. Fiolen var under hela min uppväxt den största fritidssysslan. Jag både hatade och älskade att spela fiol. Tillslut blev det för mycket, prestationsångesten tog över och under några år kunde jag inte se fiolen utan att det skapade ångest och sorg. Idag kan jag spela för att det är roligt. Och jag kan ibland sakna fingrarna mot greppbrädan och stråken i handen. Det är tur att jag då kan ta fram fiolen och spela lite. Bara för mig och för min belåtenhet i den omfattning jag vill och som passar mig just då.