Jag är en fena på medveten närvaro

Trots att jag är sjukskriven går dagarna i ett. Det möten, fix och don, träning, umgänge och kör. Telefonsamtal och mail att svara på. Den här veckan har dessutom varit tung. Jag har inte alls mått så bra och varit väldigt trött. Så mellan alla olika saker har jag försökt vila och bara ta mig igenom stunderna. Jag måste säga att jag numera är en fena på att vara i stunden. Här och nu. Jag tappar det men återkommer lika snabbt som det gått förlorat. Jag kan få ett rejält känslopåslag där tankarna skriker att jag inte kommer att orka mer. Men jag låter de tankarna vara där. Jag säger istället till mig själv att ja det känns jävligt tungt just nu. Men det är just nu. Det varar inte för evigt OCH oavsett hur jävligt det är så kan jag ta mig igenom det. Jag har gjort det förr. Jag vet att det går. För det går. Jag väljer aktivt att inte agera på något sätt när känslorna känns som mest. Inte kommunicera med någon, för det som kommer ur min mun då är inte genomtänkt eller något jag 3h senare kan stå för. Jag letar aktivt efter grundkänslan och försöker validera den. Jag går hela tiden tillbaka till en stund i taget. Vad som händer sen eller vad som komma skall det vet inte jag, eller någon annan heller. Jag vet bara att jag kan vara med och påverka det som är nu. Acceptans och validering är a och o för mig just nu. Ska jag vara ärlig hatar jag den situation jag är i men jag kan inte trolla. Jag kan heller inte vika av eller sluta med det jag påbörjat - jobbet för att leva ett mindre smärtsamt liv. Jag vet så tydligt att så som jag levt tidigare inte är något jag vill tillbaka till. Men ingenting går fort. Allt har sin tid och tillsammans med acceptans och validering påminner jag mig om de tre T:na som min svenskalärare från högstadiet påminnt mig så ofta om; Tålamod, Tid och Tillit. Jag har levt med mitt dåliga mående och med mina svårigheter så länge jag kan minnas. Jag har inte så mycket "före". Därför lyssnar jag väldigt mycket på mina terapeuter. Jag gör som de säger. Jag har inga referenser eller kan sätta mina svårigheter och dåligt mående i proportion till något. Jag vet bara hur det är för mig. Ibland när vi pratar om saker kan de säga men Johanna, så där ska du inte behöva ha det. Där finns det hjälp att få som skulle dra mer din stress avsevärt. Hur ska jag veta att alla inte har det som jag? 

Ibland kan jag tänka gör jag problem av sådant som inte är ett problem? Svaret på det är Nej, det gör jag inte. Att jag "upptäcker nya" svårigheter betyder inte att de inte funnits eller inte finns. Jag har lidit eller lider fortfarande av dem men jag har inte förstått att alla inte har det som jag. Jag vet ju bara vad jag har och upplever. Att någon annan kan hjälpa mig sätta ord på det och lyfta det till ytan är bara bra eftersom medvetandegörandet är det första steget mot förändring. Jag har tidigre inte tänkt annat än att det är fel på mig. Med mig. Jag ÄR fel! Med hjälp av terapeuter genom åren har jag förstått att jag har problem och svårigheter som går att få hjälp med. Jag behöver inte må dåligt all vaken tid. Så nej, jag skapar inte nya problem. Jag sätter ord på dem jag har. 

Jag har väldigt många sidor hos mig själv som är bra. Jag är kompetent på många sätt och vis och jag tror inte att så många som träffar mig för första gången, eller andra, eller tredje heller för den delen, kan märka att det inom mig finns en rätt mörk historia, en avgrund och en inre stress. Att jag inte fixar allt och att jag måste anpassa min vardag utifrån den ork och kapacitet jag har. Jag kan inte göra allt jag vill. Då kraschar jag och som ni vet har jag gått in i väggen en gång - jag vill inte göra det igen. Det är en svår balansgång och jag försöker varje dag att avväga vad som är lagom mycket. Jag är av eller på. Jag gör allt väldigt snabbt och har extremt mycket i huvudet samtidigt. Det tar på krafterna att hela tiden ligga på en alldeles för hög energinivå. Men för att jag ska få något gjort måste jag göra det. Det är svårt att få ihop sig själv alla gånger. Ibland önskar jag att den tunga ryggsäck jag bär på var ett gipsat ben. Psykisk ohälsa syns inte. Och egentligen gör inte det ingenting. Många gånger är jag också glad att det inte syns, men jag inbillar mig att det skulle vara lättare att acceptera sina olikheter om de var närmare varandra och om de märktes för fler än för mig. 

Jag har mycket att jobba vidare med och framförallt behöver jag bli bättre på att acceptera och validera mina svårigheter och lära mig var gränsen för utmattnimg går och jobba mer förebyggande. Jag behöver bli bättre på att se mina begränsningar och lyssna på dem. I min värld klarar jag allt - hela tiden. 

Utdrag ur min passion planner. En kalender med fokus på mål och vägen dit, på välmående och eftertanke. Jag gillar den skarpt. Har beställt den från USA på www.passionplanner.com 




Kommentera här: