Vägen är målet

Idag skulle jag ha träffat min psykolog som ringde och sa att hon behövde vabba. Efter vårt korta samtal bröt jag ihop och grät en stund. Förändringar och jag är inte bästa kompisar. Trots en känslostorm tog jag mitt förnuft till fånga och bakade en kaka, tittade på ett avsnitt av en serie, rensade pennor som var dagens uppgift i utmaningen Rensa 200 saker på 20 dagar (48 pennor och lite annat hamnade i papperskorgen. Nice!) och åt lunch. Jag var så fummlig på förmiddagen och både tappade och hade sönder saker. Suck... Jag hade tänkt träna idag men jag har alldeles för ont i magmunnen. Jag kräks av för tunga lyft, för skuttig kondition och rörelser som involverar magen för mycket. Istället övade jag afrodanspasset och mötte upp Carro på stan. Fikade och nu står jag på V-dala på bofördelning åt Samuel som sitter på föreläsningen. Efter detta ska jag möta upp Lovisa, äta middag och ikväll är det kör. Dagen som började i moll kommer nog att sluta i dur. 

Jag blir ledsen när jag har så här ont av magmunnen. Dels sväller magen till ett klot och jag kan flytta på matstrupen. Jag får ont i ryggen och får halsbränna. Det gör ont i halsen. Det svider i bröstet ned till buken och jag känner mig sur i hela kroppen. Lederna värker på ett speciellt sätt. Om högst någon vecka är detta över, men det är inte roligt så länge det varar.