Vägen är målet

Jag brukar inte skriva blogginlägg när jag mår som sämst, men nu ska ni få ta del av den bittra verkligheten. 

 

I höstas påbörjade jag en riktig ätstörningsbehandling. Jag har sedan 14 år tillbaka lidit av ätstörningar i olika former och under dessa år har ätstörnignen tagit sig uttryck på olika sätt. Dock finns det några saker genemsamt med mina olika faser och en av dem är rädslan för siffrorna på vågen.

 

Jag har haft perioder då jag vägt mig varje dag. Jag har haft perioder då jag inte alls vägt mig. Jag har räknat ut bmi, och hängt upp mig på hekton hit och dit. Just nu väger jag mig en gång i veckan för att över tid kunna se vad som händer med vikten då jag äter vanligt och tillräckligt, Imorse ställde jag mig på vågen. Reaktionen på siffrorna önskar jag ingen.

 

När jag såg siffrorna på vågen började jag kallsvettas. Jag blev illamående, Stirrig. Stressad. I hjärnan rusade tankarna Jag ger upp. Jag orkar inte det här. Hur kan jag väga xx? Vad ska jag göra? Vad gör jag för fel? Jag är misslyckad. Jag kan inte visa mig. Blandat med dessa tankar fanns även tankar som Fortsätt ät enligt matschemat. Acceptans. Acceptans. Acceptans. Siffrorna på vågen talar inte om mitt värde. Kom ihåg allt jag orkar idag jämfört med ett halv år sedan. Tårarna sprutade. Kroppen låste sig inombords. Som om jag stelnade till. Jag vilel hitta en lösning på varför vågen visade xxkg. Som om det skulle vara ett problem.

 

På något sätt blir siffrorna på vågen så viktiga att jag glömmer bort allt det positiva som kommit av att äta tillräckligt och varierat. Jag glömmer bort att jag för ett halvår sedan åt så lite att jag låg och frös under två täcken, två filtar och tjocka kläder. Jag glömmer bort att jag åt så lite att jag hade ont i hela kroppen inklusive hjärtat. Jag glömmer bort att jag åt så lite att jag kände hjärtat slå hårt hårt i kapp med att jag blev hungrigare och hungrigare. Jag glömmer bort att jag inte orkade mycket alls. Jag glömmer bort att jag hade ont i huvudet hela tiden. Jag glömmer bort att mina händer var torra och sved trots att det var vår och sommar och jag smörjde mig dagligen. Jag glömmer bort att jag inte utvecklades i min träning. Jag glömmer bort att jag inte vågade äta tillsammans med andra människor utan att ha råångest. Jag glömmer bort att jag inte orkade läsa eller titta på tv. Allt det här är borta idag. Allt. Men när jag står där på vågen är det ändå ren panik som sätter in. Tårarna sprutar och jag vill gå tillbaka till svälten.

 

Att vara sjuk i en ätstörning är ett rent helvete! Jag önskar att ingen behövde insjukna i denna mardröm. Jag önskar inte ens min värsta fiende den skräck jag känner inför mat och min egna kropp. Jag önskar ingen det självhat jag besitter och som heter ätstörning. Jag har varit sjuk i 14 år. Det är mer än halva mitt liv. Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna räkna mig som frisk men friare kan jag bli och trots tårar över siffror på en våg är jag beredd att kämpa för ett friare liv med större livskvalitet. Oavsett hur många tårar som kommer gråtas och oavsett hur mycket ångest jag kommer ha så måste jag välja det fria. Även om jag just nu vill jag sjunka under jorden.