Vägen är målet

 

Jag svarade alltid ja. Ordet nej existerade inte. Jag gjorde allt och lite till. Alltid. Jag vågade inte ställa krav och jag vågade absolut inte "vara besvärlig". Mina tankar sa att om jag inte gjorde det någon annan frågade om var jag värdelös och skulle bli hatad och ensam resten av mitt liv. Jag var rädd att någon skulle bli arg på mig. Jag var rädd att jag skulle uppfattas som konstig.

 

När jag började gå i terapi för snart 10 år sedan visste jag ingenting om vad jag ville. Första halvåret sa jag Jag vet inte som svar på allt. Precis allt. När jag några år senare började i DBT skulle jag försöka ta reda på vad jag gillade att göra. Vad då gillade? Jag gillade allt. Eller? Det var väl bara att göra? Vad spelade det för roll vad jag tyckte och tänkte? Bara alla andra var nöjda. Eller?

 

Mina terapeuter tjatade om att jag måste börja lyssna till mig själv. Vad vill du? frågade de. Vad ville jag? Vad orkar din kropp? var nästa fråga. Min kropp hade tagit slut och jag var tvungen att lyssna på den. Men jag ville inte. Kunde inte. Förstod inte hur en gjorde.

 

Tillsammans tog vi försiktiga steg. Många gånger om fick de vara mitt förnuft. I början hade jag ingen aning så jag gjorde som de sa. Rakt av. Dock med mycket ångest och en hel del tårar. Med mycket kämpande fram och tillbaka i mig själv - vad skulle jag lyssna på? Så småning om kunde jag själv se vad som var det bästa för mig, vad jag ville och orkade, men jag hade svårt att lita på det. Svårt att våga gå efter det. Då fanns mina terapeuter som stöttepelare och hjälpte mig lyssna på det kloka, det sunda. De tog parti för vissheten, vilket gjorde det lättare för mig att lyssna på den. Fortfarande tragglar jag och mina terapeuter med det svåra jag har att lyssna till mig själv, men jag har verkligen kommit långt. Och kanske blir jag aldrig fullärd i det. Kanske kommer det alltid finnas en del av mig som vill göra allt, hela tiden? Kanske kommer jag att få lov att avvakta med vissa beslut tills jag har frågat mig själv vad jag mäktar med, och vilken "del" av mig som svarar ja, respektive nej?

 

De senaste veckorna har jag verkligen övat mig i att lyssna på mig själv. Jag tror att det hela började då jag på riktigt satte igång med ätströningsbehandligen. Jag ville inte gå in och göra den halvhjärtat. För mig har träningen varit något jag gjort trots att kroppen skrikit stopp. Min nuvarande psykolog har varit tydlig från första stund med att sätta upp gränser och svara mig när jag undrat om jag ska träna tex. Jag har beskrivit hur jag mått och hon har svarat utifrån det hon vet om mig och med de erfarenheter hon besitter. Det har resulterat i att jag lärt mig känna igen när jag ska träna och inte och när jag ska säga nej till något. 

 

I början förstod jag inte riktigt varför jag skulle lyssna till mig själv. Det var bara något alla sa. Eftersom jag var mäkta trött på det liv jag levde och visste att det inte var hållbart, så lyssnade jag mycket på vad mina terapeuter sa. Jag ville inte lyssna, men jag gjorde det. Någonstans, Ännu lättare var det när jag kunde släppa egensinnet. Men även det var svårt. Det var först när jag började erfara skillnad som jag på riktigt förstod vitsen med att lyssna på miig själv. Lättnaden. Friheten. När jag började lyssna på kroppen och knoppen började de att samarbeta. Det jag alltid drömt om. Jag började känna en ny slags trygghet och tillit. Äkta trygghet och tillit, framför allt hos mig själv. Lättnaden och friheten i att ta mig själv på allvar är kanske det som får mig att vilja lyssna vidare. Det ger ett lugn och jag märker hur mycket av det jag kämpat med under lång tid faller på plats och svarar an. Bättre feed-back kan det inte bli. Så klart väcker ett nej fortfarande ångest, men att ändå ta sig själv på allvar och våga stå för det ger mycket mer. Och på något sätt bryr jag mig inte fullt lika mycket om jag blir hatad eller utfryst, Jag har ju mig själv. ;)

 

Jag hoppas att ni också kan lyssna till er själv! Om inte, så sträva efter det. Testa er fram och våga lita på att ni känner er själva bättre än vad någon annan gör och ingen annan kommer tacka er så mycket som ni själva när ni lyssnar på både kropp och knopp. Att säga nej är inte att misslyckas. Att säga nej kan vara att vinna tillbaka livet!