Vägen är målet

 

När jag gick på högstadiet kom jag för första gången i kontakt med BRIS (Barnens Rätt I Samhället). Jag skapade mig ett användarnamn och var sedan en flitig mailskrivare under i stort sätt hela gymnasiet. Jag kunde sitta i timmar och skriva av mig och be om råd. När jag tryckt på skicka läste jag igenom det jag skrivit minst tre gånger till. Det fanns en viss tröst i att läsa det gång på gång. För varje gång jag läste mina ord upplevde jag först obehaget som sedan lade sig mer och mer. Som en egen bearbetning. Dock stannade alltid känslorna inombords och kom aldrig till uttryck, vilket jag med facit i hand förstår att de skulle ha behövt göra. När jag väl tryckt på skicka-knappen längtade jag nästan ihjäl mig efter svar. Jag försökte ta varje tillfälle som gick i akt för att se om jag fått svar. Ibland skapade jag mig tillfällena. Nyfikenheten var stor. Och när svaret kom läste jag det jag skrivit och svaret minst tre gånger. Jag memorerade både det jag skrivit och vad personen på BRIS skrivit. Allt för att trösta mig med när obehaget blev för stort. Då försvann jag in i det skrivna, min "hemliga" värld.

I och med att åren gick och det faktum att jag bara mådde sämre la jag till slut in BRIS telefonnummer i mobilen. När jag skulle träffa kompisar eller skulle på någon fest såg jag framför mig att blir det för jobbigt går jag ut och ringer till dem. Jag planerade vad jag skulle säga. BRIS blev min livlina och min "stöttepelare" när min skam inför min underbara skolsköterska blev för stor. I mailen till BRIS kunde jag vara helt ärlig. Jag var anonym.

För ett tag sedan såg jag att Patrik Sjöberg designat ett armband som såldes till förmån för BRIS. Tydligen lanserades detta för några år sedan, men armbandet fanns på Guld fynd. Jag provade det och insåg, till min besvikelse, att det var alldeles för stort. Sedan dess har jag inte kunnat sluta tänka på armbandet och på texten på det: Att lita på en person är något stort, det är makt.

Så jag köpte armbandet ändå. När jag bär det tänker jag på min resa, jag tänker på de personer som jag verkligen litar på. Jag tänker på hur mycket tillit betyder och jag tänker på hur mycket just tillit har betytt för mig. Hade jag inte känt tillit till Ann-Gitt, Ann-Kerstin, Lena, Daniel och Eva hade jag aldrig vågat möta mig själv och sätta ord på det som gör mest ont. Jag hade aldrig vågat testa att gå emot skammen över mig själv. Jag hade aldrig vågat tro att det fanns något annat än det destruktiva liv jag levde. Jag hade aldrig vågat ta makt över mitt liv. Utan tillit skulle jag inte våga leva.

Vill du som barn eller tonåring komma i kontakt med BRIS för att maila eller ringa eller på annat sätt ta del av dem nås dem →här← och på telefon 116 111 .

Är du vuxen och har frågor eller vill prata med BRIS om barn nås de →här← och på telefon 077 150 50 50 .

Kram Johanna