När livet inte riktigt leker

Det är ingen munter Johanna som skriver. Jag sitter i en sjukhussäng i en korridor. Jag försöker stänga ute ljud med hjälp av öronproppar. Trots det skär tevens ljud in i öronen. Dörrarna som slår när personalen går förbi dundrar. För att orka med allt ljud stänger jag av. Orkar inte prata. Går runt tyst. För ljuden är tillräckliga att parera. Annars får jag hysteriska utbrott. Orkar inte ta in mer. Blir apatisk. Men det är räddningen. Sättet jag kan stå ut på när de lägger mig i korridoren. "För min skull" säger de. "För att vi ska kunna ha koll på dig." 

I've been here before. På botten. När orken är slut. När jag inte längre litar på mig själv. När inte personalen litar på mig. När läkaren låter vårdintyget kvarstå för att kunna säkra upp. När jag bara gråter. Inombords. En och annan tår rinner hejdlöst. Sover, gråter och äter. 

Jag vet att detta kommer vända. Att jag kommer må bättre. Men just nu är det mörkt. När det inte finns något att våga lita på. Känna tillit till. När broarna bränts allt för många gånger. Då tappar även jag fotfästet. Då faller jag. Då orkar jag inte ta steg framåt. Eller ens hålla mig i livbojen. Den har guppat iväg på djupare vatten. Nu behövs en tydlig planering. En plan jag vågar lita på. Nu behövs gensvar. 

Så länge spenderar jag dagarna instängd med en bok, en målarbok, omtänksam personal, tv, musik, öronproppar, sängen och en soffa. 

Imorgon får jag träffa läkaren igen. Kanske släpper han på LPTt, kanske blir jag kvar, kanske får jag komma till en avdelning eller så får jag gå hem. Jag vet inte. Det återstår att se.

Kram så länge! 

Kommentera här: