Vägen är målet

Igår när jag pratade med min kurator i telefon sa jag att det känns som att jag kämpar dubbelt upp hela tiden. Men vännen, sa hon, du kämpar ju trippelt upp. Du skulle egentligen få belöning för att du kämpar så hårt. Ditt lidande börjar bli omänskligt och vi skäms jättemycket över att det blivit så här. 

Med så här menar hon att utredningarna efter ett och ett halvt år fortfarande inte är färdiga. Hon menar deras brist på resurser och deras röriga verksamhet som gör att jag inte kan få den tydlighet, den återkoppling och det stöd jag behöver. 

Mina dagar är inte vackra. Jag har sådan ångest att det svider i hela kroppen. Jag har spänningshuvudvärk dagar i sträck. Jag mår illa. Jag gråter. Försöker ta en liten stund i taget. Fokuserar på andningen och försöker stoppa mig själv när tankarna drar iväg. Ena stunden haglar suicidtankarna och jag vill inget annat än att följa impulserna, allt är ett enda känslomässigt och tankemässigt kaos. Andra stunden kan jag finna ro i stunden och känna livslust. Dessa kast tär på mig och jag kämpar dagligen med de påträngande suicidtankarna som skriker att jag ska ge upp. Men jag vägrar tro att det är kört. Jag vägrar ge upp. Det här kan inte vara slutet. Aldrig! Tyvärr tryter mina resurser och min ork och tankarna blir mer påtagliga. 

Några av mina svårigheter är plötsliga stora förändringar, ovisshet och brist på tydlighet. Min psykolog är sjukskriven och har varit det från och till under våren. Ingen vet någonting om hur länge och plötsligt sa de att hon skulle sluta. Att det fanns ett datum för det, men ingen visste när. Jag rasade sönder och samman. Sen sa de att hon inte ska sluta och att ska hon det kommer hon först göra klart utredningarna. För mig är detta jättejobbigt då jag inte vet hur länge hon är sjukskriven, hur lång tid vi har kvar på utredningarna, vad som händer sen och när allt detta är. Vad kommer utredningarna visa? Kommer min psykolog att sluta? Kommer hon komma tillbaka? När i så fall? Vad kommer att hända sen? Behandlingsplanen kommer nämligen göras efter att utredningarna är färdiga. 

Så länge får jag stå ut. Stå ut. Stå. Ut. 

Det som gör mig kanske mest ledsen är att jag trots att jag redan är sjukskriven uppvisar symptom av utmattning och utbrändhet. Den här våren och vintern har verkligen sugit musten ur mig och jag kämpar som en oxe bara att få vardagen att fungera hyfsat. Jag börjar tappa förtroende för mina terapeuter, vilket känns jättejobbigt och också gör mig väldigt ledsen. Jag vill ta avstånd från allt och alla, vilket egentligen är det sämsta jag kan göra när jag som nu behöver mer stöd. Att göra frukost är en så stor ansträngning att jag blir alldeles kallsvettig, får svårt att andas, vill gråta och vika mig dubbelt av illamående och utmattning. Jag är rätt pigg men samtidigt helt slut. Det är en märklig kombination. Och trots att jag vill lägga mig ner och blunda, gråta, bli tröstad och få känna lindring kan jag inte stanna upp. Jag kan inte få lindring eller tröst på de sätt jag skulle önska - för de som kan ge mig svar har inga svar. Istället hänger allt löst och jag bara tuffar på. Trycker undan och lägger på hög. Vardagen fortsätter. Mat ska lagas, ekonomin ska skötas, vardagspyssel så som städ, disk och tvätt ska också göras. Jag försöker hålla kvar vid alla rutiner och är så himla glad att kroppen håller trots den höga psykiska belastningen, och samarbetar under mina tre till fyra träningspass per vecka. Även kören är viktig och jag försöker spara energi så att jag orkar vara med. 

Det är svårt att beskriva den höga psykiska belastningen jag går runt med. Hur fruktansvärt dåligt jag egentligen mår och hur mycket jag kämpar. Men jag kan mitt i allt säga att jag är glad att jag i allt lidande faktiskt har stunder av lugn och välmående. En promenad med den klassiska musik vi sjunger med kören i öronen, en träff med en kompis, ett besök av mitt boendestöd, ett träningspass. Kanske är det bara fem minuter. Eller två timmar. Det är inte så noga. Det bästa är att de finns. Att kroppen och huvudet får små stunder av återhämtning. 

Ta hand om er!