Juloratoriet, första advent och sorgliga nyheter

Det är första advent. Väntan. Längtan. 

Jag gillar väntans tider mer än själva julen. Adventsljusstakarna. Det röda. Det fina pyntet. De tända ljusen. Värmen. De härliga dofterna och alla smaker. Musiken. Tonerna. Förberedelserna. Väntan. Längtan. 

Idag är det första advent. Jag har vaknat till adventsljusstakens i fönstret sken. En tallrik med varm gröt (och massa annat till frukost) och en stor kopp te. Skönt för min hals som gör ont. 

Jag har åkt på en förkylning. Men har jag inte varit förkyld på flera år är det kanske min tur nu. Jag vill inte tro att det ska vara så men jag känner det ju i kroppen och då vet jag att jag ska lyssna på det. Äta ordentligt, inte göra mer om dagarna än nödvändigt och dricka mycket. Prioritera vila och omtanke. 

Den gågna veckan har framlidit i en känslomässig berg- och dalbana. Jag har ena stunden känt mig helt överväldigad av uppgivenhet och sorg, andra stunden har jag njutit av stunden och känt tilltro till livet och min egen styrka och förmåga. Jag har tryckt undan många tårar för att jag inte riktigt orkat och för att jag har varit rädd. (När ska rädslan för gråt försvinna?) I fredags kulminerade det hela när min psykolog säger att hon kanske ska sluta. Varken hon eller jag vet om så är fallet, men för mig spelades det värsta upp. Jag märker att jag går in i en sorgprocess. Igår morse vaknade jag och grät. Grät tills det blev tomt. Kvar fanns kroppens reaktioner. Hela förmiddagen kände jag avog inför allt som påminde om psykiatrin. Jag fick anstränga mig för att fokusera på annat och inte fastna i paniken. Frågorna som inte går att få besvarade. För än finns inga svar. Jag känner igen det här sedan tidigare och jag vet att jag kommer att gråta fler gånger. 

På sätt och vis är det skönt att den här helgen varit fullbokad sedan länge. Bland annat sjunger vi i kören Bachs juloratorie. Igår sjöng vi den förkortade versionen för barn och idag sjunger vi hela del 1-3. För mig är detta nytt så det var en rolig upplevelse igår. Prästen berättade mycket och solisterna spelade lite teater. Vi fick vinka till publiken när prästen berättade vilka som var sopraner. Instrumenten visades upp och på slutet dansade många barn. Det var många skratt under 45min. 


Glad första advent!
Kram, Johanna 

Kommentera här: