Vägen är målet

Idag hade jag ännu ett möte på öppenpsyk. Det fjärde den här veckan... Idag träffade jag psykologen och verksamhetchefen för ätstörningsenheten som skulle presentera vad ätstörningsbedömningen hon och jag har gjort visade. Min psykolog var också med. Det var, som psykologen sagt tidigare, inget nytt och det var aldrig en fråga OM jag har en ätstörning utan HUR den ser ut. Hon sa att jag skattade högt på tankar och beteenden som någon med ätstörningar vanligt vis har och jag skattade även högt på det som indikerar på emotionell instabilitet, vilket inte är helt otippat då jag sedan tidigare har just en sådan diagnos. Höga värden rörande detta område kan även skattas högt för dem med adhd och/eller ptsd, vilka jag gör utredningar för. 

Vi pratade även framtida behandling och det vi kom fram till är att jag ska träffa en psykolog från ätstörningsenheten tio gånger med start i höst efter semestrarna. Hon och min nuvarande psykolog kommer samarbeta och jag kommer gå hos båda samtidigt för att det ena inte ska utesluta det andra. Efter dessa 10 gånger ska vi utvärdera om jag är i behov av något annan form av ätstörningsbehandling, om hon och jag ska fortsätta eller om jag inte alls är mottaglig för behandling just nu. Det sistnämnda lär vi märka redan efter några gånger. Skulle jag vara i behov av måltidsstöd går även det att få till. Det kommer i så fall jag och den här psykologen fram till. Jag ska få träffa en dietist och psykologen/verksamhetchefen skulle prata med läkaren ifall jag behöver träffa hen el om det räcker om min ordinarie psykdoktor gör en somatisk bedömning om det behövs. Det här låter ju bra, eller hur? Det gör det, men jag får smått panik. Hur ska jag våga gå emot och äta det jag idag inte vågar äta? Kommer jag bli ännu större då? Hur ska jag kunna lita på det de säger och ser? Tänk om de bara vill göda mig och sen skrattar åt mig bakom min rygg för att de lurar mig och jag går på det? Hur ska jag våga släppa på kontrollen? Kommer mina tankar någonsin bli annorlunda?

Efter mötet satt jag och min psykolog kvar en stund för att diskutera andra saker. Då kom tårarna. Jag grät. Min psykolog bestämde att vi skulle gå ut så hon tog mig i handen och vi gick ut i regnet. Jag grät och hon gick. Väl ute tittade vi på växtligheten. Jag andades djupa andetag och då kom tårarna igen. Likt ett barn vars tårar trillar ner för kinderna grät jag. Stora stilla tårar. Min psykolog kramade om mig. Kind mot kind bad hon mig andas. Djupa andetag. Tårarna rann. Jag andades. Höll andan. Andades. Allt efter hennes instruktioner. Hon höll om mig och vi stod en stund och tittade ut. Sen tog hon mig i handen och vi satte oss vid ett litet bord utomhus. Hon torkade mina tårar och min mascara som runnit. Vi pratade. Det var så skönt att lätta på trycket. Bli tröstad. Känna lindring. Gråta och vara ledsen. På ett stillsamt sätt. När vi skulle gå gjorde hon en mamma-tvätt och jag tog en stesolid för att behålla det lilla lugn som infunnit sig i min överstressade kropp och knopp. (Jag vet inte om mamma-tvätt är ett vedertaget begrepp eller inte. Men det är iaf när en slickar på sitt finger och gnuggar bort en fläck på någon annan.) 

När kl var 12.30 cyklade jag från Ackis. Då hade jag varit där i 2,5h... Det är rätt länge, men trots att det var jobbigt kändes det skönt att min psykolog tog sig tid. Att jag fick vara i känslan och att det fick ta den tid det tog. Att jag fick känna mig levande. Att jag för en stund fick vara en human. En being human. Inte en doer. Inte den tickande bomb jag ofta känner mig som. 

Och trots att jag grät hann vi prata bra saker. Sådant som jag kan lägga till i mitt pussel jag lägger. Där varje pusselbit är en förklaring till min tidigare och delvis idag stora övertygelse att det är fel på mig. Jag är inte fel. Jag har svårigheter. Många pusselbitar har jag fått av olika terapeuter genom åren. Nu kommer min psykolog med ytterligare pusselbitar. Och jag gråter. För varje pusselbit gör mig helare. Det är en lättnad. Och en sorg. Ju fler pusselbitarna har desto lättare blir det att jobba med det jag behöver jobba med. Det känns bra.