Vägen är målet

Efter en lugn och skön morgon åkte vi iväg vid 11 och efter 3h hade vi fortfarande bara kommit till Möjas norra spets. Vinden bråkade så mycket. Vi fick kryssa som bara den mellan grynnor och pinnar och många gånger åkte vi fram och tillbaka på samma vertikala streck. Vi kom ingenstans!! Så jobbigt! Men jag fick öva på att slå och jag måste säga att jag och Carro börjar bli ett tajt team både vad gäller hissning och halning av seglen, in och ut i hamn och när vi kryssar. Vi kan våra uppgifter och vet vad vi ska göra när. Jag sätter fast fendrar, tampar i fören, kastar ankar (ibland) och hoppar i land. Carro manövrerar. Jag är den som går upp på däck, tar bort stropparna och hissar seglen. Carro styr och navigerar under tiden. När vi ska hala seglen går jag upp, hjälper seglet att komma ner och viker ihop det och sätter fast stropparna. Det är oftast jag som tar hand om ankaret och tamparna när vi är på väg ut. Å Carro styr och har koll på ifall vi ska skota seglen eller liknande och jag försöker hänga med i det teoretiska kring vinden och seglen. Sen hjälps vi åt med att styra och navigera under färd. 

När vi kryssar så mycket att båda var rätt förbannade på vinden såg vi att Långviken var bredvid oss. Vi bestämde oss snabbt för att ta ner seglen och sen åka in och kolla. Vi visste att det fanns landström där och eftersom ingen av oss egentligen ville tillbaka till Husarö tyckte vi att Långviken var ett bättre alternativ. Så nu ligger vi här. En trevlig liten gästhamn med söta små hus. Imorgon blir det Yxlan och den vik vi tänkt på tidigare.