Vägen är målet

Gasolen var slut på Husarö så vi bestämde oss för att segla ner mot Möja. Vi hade revat storseglet men när vi kommit en bit insåg vi att det egentligen inte hade behövts, så jag, nybörjare som jag är, kom med den briljanta idén att ta bort reven under färd. Sagt och gjort. Jag tog bort revtampen och Carro hissade seglet. Det blev så galet tungt och eftersom jag skulle hålla båten i vindöga samtidigt som Carro hissade seglet fick vi gå åt motsatt riktning mot vad vi tänkt. Det slutade med att vi plötsligt inte visste var vi var och seglade åt fel håll innan vi lyckades navigera rätt. Carro var alldeles svettig och jag kände mig rätt dum. 

Som om det inte räckte med "dumheter" från min sida så när vi skulle hala seglen stod jag framför masten och skulle dra ner. Carro ropar då att jag skulle haft stropparna, varpå jag drar ur en liten kil som håller travarna på plats. Halva seglet hann åka ur innan jag förstod vad jag höll på med. När seglet var helt nere satte jag fast stropparna och seglet såg trots allt rätt snyggt ut... men jag lärde mig än en gång att begreppskunskap är viktig. Och jag kände mig än en gång dum och på riktigt väldigt dålig. Då hade jag lust att åka hem. Eller iaf gråta. 

Vi körde in vid Bergs brygga på Möja men där hade de varken vatten el gasol så vi fortsatte till kyrkviken där vi la oss på räddningsbåtens plats, allt för att få tag på färskvatten och gasol. Gasol hade de och vi kunde fylla 10l dunken med vatten iaf. Klockan hade hunnit bli en del och vi gick ut för att leta sovplats. Åkte till en vik som vi tyckte verkade bra, ångrade oss och körde tillbaka en bit till en annan vik. Den var jättebra. 

I viken vi hittade på Södermöja hade en lång sida med klippor där vi tänkte att vi kunde lägga oss. Vi körde in, jag hoppade i land. När jag är I land inser vi att ankaret inte fastnat. Vi behöver backa ut och kasta i det igen. Jag håller då en lång lång tamp och Carro ska backa en liten bit. Ungefär samtidigt som hon skriker att vi är på väg att köra fast lossnar tampen som jag håller i från båten. Panik! Carro lyckas på något vänster backa runt så att jag kan hoppa på i aktern. Vi är lite uppstressade båda två, om jag något lugnare. Jag ber Carro andas gång på gång. Vi försöker köra ut från den vass och småsten  vi driver in mot och som vi fastnar i. Istället slår motorn i stenväggen och dör. Den är paj och vi vill återigen ge upp. Vad gör vi nu? Då kommer en pappa med sin son och hjälper oss bogsera båten en bit ut i viken. Vi tackar, ligger på svaj och börjar inse att vår semester är över. Vi får lämna in båten på ett varv och åka hem. Carro har tittat på motorn och har förstått att det är växellådan som inte fungerar. Jag plockar lite och ska till och laga mat när Carro plötsligt pratar med någon. En familj har kommit förbi och undrar om de ska titta på motorn. Vi säger JA med stor förhoppning. Mannen hoppar ombord och säger att vi har växeln i. Han lägger den i neutralt läge och startar motorn. Jag och Carro tittar på varandra och skrattar. De har räddat vår semester. Familjen bor i viken, tävlat i segel-VM, så blir det något mer problem är det bara att hojta så kommer de. Vi tackar så hjärtligt, kramar om varandra och skrattar lättnadsskratt. Samtidigt är vi sååå hungriga och matta. Vi äter, diskar och fixar seglet. Sen är vi så trötta att vi inte gör så mycket mer, än njuter av en fantastisk kväll.

Nu ligger vi här i viken på svaj. Kinderna kokar av vädret och trötthet. Imorgon ska vi ta en kortare dag och inte segla så mycket längre än 10 distans. Det räcker efter dagens trappatser.