Vägen är målet

Jag skrev i inlägget under att jag och min terapeut träffades för sista gången. 

 

I mars 2012 flyttade jag in på Lenagården, ett behandlingshem utan för Uppsala. Jag hade då vart inlagd inom slutenvården nästan nonstop sedan maj 2010. Endast ett par korta försök att vara hemma under hösten 2011. Under all denna tid hade jag LPT. Jag hade gjort ett väldigt allvarligt självmordsförsök och alla mina mediciner togs bort. Om det var bristen på antidepressiv medicin eller något helt annat vet jag inte men ett halvår senare var allt nattsvart. Jag blev åter inlagd med LPT och kunde inte koncentrera mig på något mer än 10 min. 1 januari 2012 satte läkaren övervakning på mig och jag fick inte längre lämna rummet. En personal satt i en fotölj utanför mitt rum 24h dygnet runt. Jag började med antidepressiv medicin igen och sakta men säkert gick rullgardinen upp. Jag kunde koncentrera mig. Det var inte längre fullt lika nattsvart. I över ett år hade min dåvarande terapeut pratat om behandlingshem. Vi skulle göra en traumabearbetning men hon vågade inte göra den så länge jag bodde hemma. Alternativt var att "bo" på Säter å göra traumabearbetningen i Falun eller att flytta till ett behandlingshem. Efter mycket om och men gick jag med på behandlingshem och de hade hittat ett som de trodde på. Lenagården. Men så länge jag hade övervakning fick jag inte åka. Å jag vågade inte välja livet innan jag hade sett var min sista utväg till liv var för något. Tillslut åkte Säter med mig. Min fantastiska läkare släppte på övervaket under dagen och jag tillsammans med tre personal från avdelningen åkte ner. Jag kände direkt att jag ville ge Lenagården en chans. Så dagen efter släpptes övervaket. Jag var ner på två bedömningar och en månad senare, i mitten av mars 2012 lämnade jag Säter för att flytta in på Lenagården. Jag hade kvar mitt LPT, då allt var väldigt turbulent kring mig och jag var inte så samarbetsvillig i alla lägen. 

 

På Lenagården fick jag Eva som terapeut .DBT terapeut. Jag kommer inte gå in på hela min tid på Lenagården men det har varit allt från ett helvete till himmelriket. Jag har velat flytta därifrån många gånger om. Jag har varit arg. Ledsen. Frustrerad. Tyckt att allt varit orättvist. Funderat hur jag någonsin ska orka. Känt lycka. Skrattat. Varit envis. Krympt och vuxit. Känt en enorm stress. Känt lugnet. Jag har gått igenom så himla mycket. Jag slutade självskada. Jag lärde mig känna tillit. Jag lärde mig tro på mig själv. Se en framtid. Våga hoppas. Gått emot enorma rädslor. Byggt upp en söndersliten kropp. Börjat lyssna på mig själv. Säga nej. Se nyanser. Reglera känslor på ett mer funktionellt sätt. Be om hjälp. Jag lärde mig att livet är till för mig med. Att jag har rätt att leva. Jag började lära känna Johanna. Jag gjorde ingen traumabearbetning. Men jag vann tillbaka livet. När jag flyttade till Lenagården var jag inte i skick att göra en sådan omfattande, ingående behandling. Då hade inte jag levt idag. Jag behövde erövra mer banala saker först. Sådant jag inte kunde. Sådant som bara ställde till det. Sådant som var en förutsättning för att jag skulle kunna ta till mig av en traumabearbetning. Har en mått dåligt sedan 5 års ålder eller så länge en minns. När en aldrig haft en period av bättre mående. När hela livet varit en flykt av icke-fungerande strategier. När hela huvudet är fyllt av övertygelser långt ifrån verkligheten. När en inte litar på någon endaste människa, inte ens sig själv. Då finns det rätt mycket att arbeta med som ställer till det. När en dessutom har många saker som är högt fungerande men som "gömmer" det som ställer till det, då är det ännu svårare. Då får en ta en sak i taget och det får ta tid. För något som byggts upp under 20 år tar inte 2 år att fixa. 

 

Efter ett år med LPT skrevs det över till ÖPT och sedan skrevs det av. Allt i min takt. När jag kände mig redo. När jag vågade lita på mig själv. När jag vågade lita på de omkring mig. 

 

Jag bytte kontaktperson och behandlare några gånger under min tid på Lenagården men Eva fanns kvar. Det var skönt för hos henne kände jag en enorm trygghet. Liksom hos mina behandlare. Först Malin och sedan Daniel. 

 

I juni 2014 flyttade jag från Lenagården. Då hade Eva börjat inom Landstinget igen, men jag hade fått ha henne kvar medan jag bodde på LG. Vi hade kommit för långt i vårt arbete. Under min sista tid på behandlingshemmet gjorde jag enorma framsteg och kanske är det så det är. Att det först inte händer någonting för att sedan trilla på plats. Jag vet inte hur många gånger både jag och personalen frågade oss kommer vi inte att komma längre än så här? Jag mådde för dåligt. Åkte in till Säter, pausade en vecka och kom tillbaka. Vi fick distans. En möjlighet att tänka ett varv till. Och jag vägrade tro att de inte kunde hjälpa mig. Vad hade jag för alternativ? Säter? Nej. Jag tycker Säter fungerade bra när jag mådde som sämst men det var inte ett alternativ längre. Öppenvården? Nej. Det fanns inte på kartan. Jag var inte där än. Så jag höll mig kvar vid att Lenagården var det rätta stället. Jag hade ju kommit en bra bit på väg. Iaf i mitt huvud. Så vi kämpade på. Och det är jag glad över. Att vi fortsatte. Att jag vägrade tro att det var kört. Att jag vågade ge mer av mig själv för att få tillbaka livet. Få ett liv. En början på liv. 

 

Så för ett år sedan flyttade jag till Uppsala. Jag och en kompis fick en lägenhet tillsammans och jag fick ha kvar Eva. Det var en enorm lättnad. Jag hade kvar en trygghet jag behövde. Under det här året har det hänt massor. 

Jag har:

- flyttat ihop med en kompis i centrala Uppsala.

- arbetstränat på ett Cafe/bageri/konditori och fått kassakunskap.

- börjat med utredningar hos en psykolog.

- börjat sjunga i en kör, Collegium Cantorum, som tillhör Uppsala Domkyrka.

- arbetstränar nu inom Stadsmissionen på Hantverksslussen.

- åkt skidor i Ljungdalen.

- varit på skid-VM i Falun.

- hälsat på Lotten i Götebrog.

- seglat.

- varit på Åland.

- blivit sämre i min ätstörning.

- börjat träna på Friskis&Svettis.

- yogat mycket.

- fotograferat.

- skapat en bättre relation med både min mamma och pappa.

- blivit än mer självständig.

- skrattat.

- gråtit.

- blivit tryggare i mig själv. 

- varit på bröllop.

- varit förtvivlad och rädd.

- varit tacksam och trygg.

och mycket mycket mer.

 

Det har varit ett kämpigt men också ett fantastiskt år. Jag har lärt mig så otroligt mycket och det bästa är att jag har mer att lära. Jag är inte rädd på samma sätt längre och jag trivs mer och mer med livet. I takt med att jag tar mig själv på allvar, blir också livet lättare. Det gör mig glad! 

 

Framöver ska jag och min psykolog göra klart utredningarna. Jag ska gå in i en ny fas av behandling beroende på vad utredningarna visar. Jag hoppas börja jobba med vissa områden som idag hindrar mig från att studera, som hindrar mig från att ta del av livet fullt ut, ta del av livet på det sätt jag vill. Jag hoppas kunna flytta ihop med min bror under hösten. Jag ska fortsätta träna och utvecklas. Jag hoppas få hjälp med min ätstörningsproblematik, och för första gången börja jobba med den på riktigt. Jag är sugen på livet och jag känner att jag växer mer och mer för varje vecka.