Vägen är målet

De senaste dagarna har jag mått rätt kasst. Jag går runt med en övertygelse att jag är dålig. Jag är egentligen nöjd med mycket och kan njuta av livet och tillvaron, men det har funnits en tung underton. 

De senaste dagarna är det många jobbiga minnen som snurrat, mycket tankar på kroppen och mycket stress kring saker jag inte kan påverka. 

Imorse när jag vaknade kände jag mig som en blöt trasa. Jag gjorde frukost, kröp tillbaka ner under täcket och läste. Pratade med mamma en sväng och läste lite till. Hela tiden fanns en dov känsla av att det-är-för-mycket-just-nu. En stund senare kände jag hur allt obehag växte och kort därpå stängde kroppen ner. När kroppen stänger ner stänger också känslorna ner vilket är skönt men att bli dissocierad är inte roligt. Jag tycker att det i sig är otäckt. Jag hade min terapeut i telefon under en del av tiden, vilket var skönt för jag tycker att det är svårt att bryta på egen hand. När jag tar mig tillbaka från dissociation blir jag ofta ledsen och jag har lätt att gå tillbaka in i det dissociativa tillståndet. 

Att vara dissocierad är inte farligt. När hjärnan blir för överbelastad stänger den ner för att mäkta med. Det är heller inget särskilt ovanligt och många som mår eller har mått dåligt under en lång tid eller varit utsatta för mycket stress kan nog känna igen sig. Dissociation kan också uttrycka sig på en mängd olika sätt. Allt från att en plötsligt tagit sig till en annan plats utan att veta hur det gick till, till att för en stund tappa tal- och rörelseförmågan. Att ta sig ur dissociation kan också se ut på många olika sätt. 

För mig fungerar minsta möjliga stimuli allra bäst, samtidigt som jag har någon slags distraktion eller något att hänga upp min uppmärksamhet vid. Så idag ska jag ta en sakta promenad, bara ta det lugnt, pyssla om mig själv och vara noga med att inte ta in allt för mycket intryck. 

Det är skönt att jag inte dissocierar så ofta!