En av de värsta upplevda rädslorna någonsin

De senaste dagarna när någon frågat hur det är med mig har jag haft svårt att svara. På något sätt har det varit bra. Det är i alla fall så jag har tänkt. Att visst är det bra?! Tankarna har tänkt att jag mår bra. Eller kanske inte bra. Men ok. Jag har mått ok. Inga suicidtankar eller planer. Hanterbar ångest. Hanterbara tankar. Det är de tänkta tankarna som säger att jo men visst mår jag lite bättre just nu. 

Kroppen säger dock något annat. Den signalerar flykt och fara. Den signalerar katastrof. Den upplever kanske en av de mest plågsamma rädslorna en kropp kan känna. Ångest som är så grotesk att det låser sig i hela kroppen och hjärnan kan inte ens ta in att kroppen upplever stark ångest. 

Jag skulle vilja beskriva det min kropp och knopp upplever nu som om en var instängd i ett rum, hotad till döden, utsatt för det värsta tänkbara och alla dörrar i rummet är låsta. Det går inte att ta sig ut. Det enda sättet du kan överleva på är att stå ut och göra så som hotet vill få dig att göra. Vänta till faran försvunnit. Avlägsnat. Förhoppningsvis öppnas då en dörr. Förhoppningsvis har du klarat dig oskadd. Helt säker kan du inte vara. Men du har inget annat alternativ än att stå ut för att få se resultatet. Stå ut i rummet. Inte röra en fena. Bara uthärda. 

För mig är faran i rummet mat. Ett matschema jag fått av dietisten och min ätstörningsbehandlare. Ett matschema med mer mat än jag ätit på länge. Med mat jag undvikit på grund av min ätstörning i så många år att jag inte ens minns hur det smakade. Jag visste inte ens att jag tyckte om det. 

Jag följer matschemat till punkt och pricka med ätstörningen skrikandes i huvudet. Jag måste följa matschemat för att kunna bli av med ätstörningen. Men det är en skräck. Ren och skär dödsskräck. Det jag gör genom att äta de mängderna av sådant jag inte ätit på många många år, trodde jag aldrig att jag skulle kunna göra. Än har jag lång lång väg kvar innan jag är kvitt min ätstörning men det här är ett första steg. 

I en vecka har jag ätit enligt matschemat. En vecka ihop med en skräck likt rädslan vid övergreppet/PTSDn. Skillnaden är att hotet nu är det sunda. Jag måste bara stå ut. Jag kan inte fly. Hur gärna jag skulle vilja gå tillbaka till det sjuka. Men NEJ. Det är inte lösningen. Jag måste göra som dietisten och min behandlare säger. Jag måste. Hur sjukt jävla läskigt det än är. För rädd - JA - det är jag! Livrädd! 


Jag har lidit av ätstörningar sedan jag var kanske 12/13 år. Det är halva mitt liv. Jag minns inte hur det var utan en ätstörning. Jag har gått igenom många olika faser och ätstörningen har sett ut på många olika sätt. Dock har samma tankar alltid funnits, oavsett om jag ätit eller inte, oavsett om jag varit underviktig, normlaviktig eller på gränsen till överviktig. Rädslan har alltid funnits. Kontrollbehovet. Den förlorade kontrollen. Oförmåga till tillit till kroppen och dess signaler. Jag har tränat sönder min kropp. Jag har utsatt den för lång- och mångårig svält. Jag har stoppat fingrarna i halsen bara ett glas vatten kommit ner i min mage. Jag har gjort så mycket konstigt med förhoppning om ett bättre mående. Jag har misshandlat den på så många olika sätt. Enbart av rädsla. Rädsla för att inte duga. Att inte bli älskad och omtyckt. Av rädsla att kroppen hade med mitt värde av människa att göra. Av rädsla att någon skulle se att jag led. Att jag var rädd. 


Jag har en lång resa framför mig. Vi ska jobba oss igenom min förbjudenlista, mina kroppskollsbeteenden och säkerhetsbeteenden. Vi ska skapa en viktkurva över tid för att jag ska få svart på vitt vad som händer när jag äter enligt matschemat, vi ska slå hål på alla de rädslor jag har och vi ska jobba med "tjockkänslan". Den där känslan, som inte är en känsla, men som könns i hela kroppen och som bara skriker TJOCK. En bara är tjock. Känner sig tjock. Ser tjock ut. Jag ska dra ett exempel. 

I söndags hade vi i min kör konsert. Vi sjöng Bachs Juloratorie. Det var många solistpartier där vi i kören satt ned å lyssnade. Ett flertal gånger tittade jag ner på mina händer som höll i noterna. Det jag ser och upplever då är inte särskillt roligt. Jag ser en stor, uppsvälld hand som är opropertioneligt stor jämfört med noterna. Jag känner hur ångesten stiger. Jag vill gråta. Gömma mig. Jag känner skam, rädsla och sorg. Tankarna skriker att jag är misslyckad. Att alla som säger att jag inte är fet ljuger. Jag får panik för jag kan inte gömma mina händer. Jag är tvungen att sitta kvar. Jag är tvungen att visa mina händer. Hela jag syns ju. Det är dessutom konsert. Då är det svårt att inte synas. Jag försökte omfokusera. Beskriva det jag såg. Bokstavera det jag såg. Räknade människor i publiken. Höjde blicken. Hela tiden med uppfattningen av att jag är större än alla andra. Två meter längre. Två meter bredare. Det dryper fett om mig och jag är så stor då att jag när som helst kan drabbas av hjärtstopp pga min extrema övervikt. Det är den bilden jag har av mig själv just då. Att hantera detta är inte så lätt. Jag har egentligen inga knep förutom att observera att det blir så här, försöka omfokusera och inte agera på det som tankarna säger åt mig att göra utan bara låta det vara där tills det har lagt sig. Det kan ta många många timmar och ofta upplever jag sviter av det i flera dagar efter. Det är otroligt energikrävande och påfrestande på alla sätt och vis. Det ska bli skönt att jobba med den här biten också. Det är nästan som vanföreställningar eller hallucinationer men det är enbart ätstörningen som spelar en ett spratt. Tänk vad den ställer till det! 


Så här är det i mitt huvud - alltid... 

Kram Johanna 

Har ni frågor och undrar något eller vill veta mer om något så hör av er med en kommentar eller genom ett mail. Alla kommentarer publiceras så är det något ni inte vill ska gå ut till alla - skicka ett mail. Min mailadress är eljo_89@hotmail.com 

Kommentera här: