Vägen är målet

Jag har mått riktigt dåligt de senaste dagarna. Har försökt ignorera det och göra sådant jag mår bra av men det liksom kommer ikapp ändå å jag har känt mig mattare och mattare och gått runt med gråten i halsen hela tiden. Kroppen har sagt nej men jag har sagt ja och gjort ändå. Jag har känt mig mäkta trött på umgänge, men umgåtts ändå. Idag var första obokade dagen på över en månad. Jag har valt att inte ha den bokad för att bara ta det lugnt. Men att bara vara är inte min bästa sida. Jag vaknade med fruktansvärd ångest. Ena stunden var jag på väg bort. Andra stunden var jag tvungen att hålla i mig själv för att inte slå sönder både mig själv och rummet jag var i. Och för det mesta upplevde jag båda samtidigt. Jag velade fram och tillbaka vad jag skulle göra under dagen. Träffa Camilla? Cykla till båthamnen och sätta mig? Vara inne och se på serier och läsa? Eller skulle jag fråga om jag fick vara på Remake? Gick till VC och lämnade prover. Bestämde mig för att träffa Camilla efter lunchen men kände att jag egentligen inte skulle orka det. Skulle jag orka något så var det Remake. Så vid lunch ringde jag min handledare och frågade om jag fick komma. De är rätt hårda med att man bara ska vara där när det är bestämt men i o m att detta var ett sätt för mig att stå ut så var jag välkommen. 

Det var så himla skönt att vara där idag mellan 12-15. Vi var tre-fem stycken på Remake. Jag och en till tjej virkade mormorsrutor till filtar som ska vara på ett café vi rustar upp. Den andra tjejen sydde remsor av gamla skjortor som sen ska bli till dukar och de som gick hem vid 13 sydde stolsdynor av gamla jeans och virkade. Vi sjöng, pratade och skrattade. Helt kravlöst. Så himla skönt! Föreståndaren sa att det var väldigt bra att jag hörde av mig när jag mådde som jag mådde och att jag var välkommen fler gånger om jag behövde komma utöver de planerade tiderna och dagarna. 

När jag kom hem bakade jag ett FODMAP-fritt bröd och nu virkar jag och tittar på Glee. 

Under dagen har jag haft kontakt med flera vänner, med pappa och med en psykolog från affektiva. Tack för att ni stöttar mig och orkar stå ut! ❤