Ibland bara vet en...

Det är träningspass som gårdagens som får mitt ledarskapssug att väckas till liv. Då känner jag hur glädjen att gruppträna är genuin glädje och jag kan känna mig avis på hen som står i mitten med röda byxor och vitt linne, för det är på Friskis&Svettis jag tränar. Det är pass som igår eller påskpasset jag var på i Borlänge innan påsk som gör att jag förstår varför jag utbildade mig till ledare. För mig innebär ledarskapet att sprida träningsglädje och att tillsammans med motionärer dela den genuina glädjen jag känner under ett pass. Inspirera till att utmana kroppen, ta i lite extra och samtidigt lära sig att lyssna på sin kropp. Det är som igår jag förstår varför jag dras till träning och till Friskis&Svettis. 

Tidigare när jag ledde pass var jag rätt sjuk i ätstörningar. Jag bestämde mig då för att jag inte ska leda pass förrän jag har ett sunt förhållande till min kropp, träning och mat. De senaste månaderna har jag blivit sämre i min ätstörning och därför måste jag säga nej till mig själv. Jag kan inte hoppa på ett ledarskap med allt vad det innebär när jag inte kan stå för eller leva upp till det jag vill förmedla. 

Jag har inte tittat in här på jättelänge. Det beror på att jag har mått fruktansvärt dåligt. Det händer saker hela tiden och jag försöker hålla mig flytande. Förra veckan var jag i Ljungdalen uppe i fjällen. Så skönt och roligt, verkligen. Sedan igår är jag tillbaka hemma hos mig och Tyra och jag kan inte påstå att jag mår så mycket bättre men jag har iaf påskledigheten att tänka tillbaka på å få lite vila i. Det känns bra, mitt i allt det jobbiga. 

Kram Johanna 

Kommentera här: