Vägen är målet

Här om dagen skrev jag ett inlägg om att inte kommentera vad och när andra äter. Det inlägget hittar ni här. Jag fick en kommentar med en önskan om att utveckla hur jag tänker kring att inte prata om mat och hur en kan göra om en misstänker en ätstörning hos någon. 

 

Mat är en central punkt i allas liv, vi måste äta för att kunna leva. För många är mat något njutningsfullt, men för en del skapar mat ångest. Så pass mycket ångest och problem att det kallas ätstörning. Vad som kännertecknar en ätstörning tänker jag inte gå in på mer i det här inlägget, en ätstörning ser i vissa avseenden lika ut för nästan alla, men som med alla psykiska diagnoser varierar det också mycket mellan person till person. För många som aldrig tänkt ätstörda tankar är det svårt att förstå eller ens föreställa sig att en kan tycka att det är jobbigt med maten och kroppen, det kan därför vara svårt att se att en till synes oskyldig kommentar kan göra så ont hos någon med en ätstörning. 

 

Det går inte alltid att se på en person att den lider av en ätstörning. Mycket i sjukdomen innefattar tankar. För en del uttrycker sig dock ätstörningen fysiskt och personen kan antingen gå upp eller ner mycket i vikt. För någon i dess omgivning kan det kännas svårt att bara titta på och en kommentar som var menad som något vänligt kan tas emot som ett hot eller påhopp, enbart för att såra. En person med en ätstörning ser inte alltid själv allvaret i sjukdomen och en av de vanligaste svårigheterna i en ätstörning är kroppsuppfattningen. Personer med en ätstörning kan ha en mycket skev bild av hur deras kroppar ser ut. 

 

 

Min tanke, som jag tänker kan vara bra att ha med sig, är att alltid utgå ifrån sig själv. När vi blir oroliga är det lätt att vi uttrycker det som ilska. Gå istället tillbaka i tanken till den primära, första, känslan. Oro. Säg Jag är orolig över dig, jag ser att du har gått ner i vikt. Går personen i försvar eller vill släta över det hela, stå fast vid din oro och att du hör vad personen säger men att du ser det du ser och att du därför blir orolig. Var ärlig. Poängtera att det är en sjukdom, att det går att få hjälp och var tydlig med vart du står i förhållande till personen och dess sjukdom. Det är inte alltid så lätt att umgås med någon som är svårt sjuk i en ätstörning, det kan kännas frustrerande att bara stå bredvid. Mentalt kan du separera personen som du tycker mycket om, från ätstörningen som trängt sig in i personen och kanske tagit över. En person är aldrig en sjukdom eller en störning, den lider av den. Bortom ätstörningen finns fortfarande den fri(sk)a personen. Jag skulle nog ha sagt något i stil med Jag ser att du har gått ner i vikt, det gör mig orolig. Är personen inte själv medveten om att den lider av en ätstörning skulle jag säga Ditt sätt att äta påminner om någon med en ätstörning, hur ser ditt förhållande till mat ut? Ätstörningar är tyvärr vanliga men det går att ta sig ur det, med hjälp av någon som kan det bättre än vad du och jag kan. Du behöver inte gå på. Lämna det där. Det kan räcka för att personen ska gå hem och hata sig själv, och samtidigt sås förmodligen ett litet frö. Kanske är personen inte redo för hjälp, eller vill erkänna att den lider av en ätstörning. Men du har gjort vad du har kunnat just då. Ta upp ämnet igen, senare. Viktigt är att inte ta på sig något. Var tydlig mot personen som du ser lider av en ätstörning att du med din oro behöver prata med någon om det. Jag är orolig över dig och vet inte längre vad jag ska göra av min oro. Jag kommer att prata med x om detta. Jag kommer att utgå ifrån det jag ser och mina känslor kring det. Ingen vill känna sig uthängd och det är därför viktigt att utgå i från sig själv. Din syn, dina känslor, dina uppfattningar, dina tankar etc.  

 

Vet du att personen i fråga lider av en ätströning och kanske till och med får hjälp för den, visa dig intresserad, nyfiken och att du bryr dig. 

 

Att prata med någon som lider av en ätstörning om just mat, kan vara riskfyllt. Vet du om att personen lider av en ätstörning, prata inte mat. I övrigt tycker jag inte att mat är något som en behöver pratas om, så länge det inte är i stil med Vad har du för gott i din matlåda? Det där såg gott ut. Kul med inspiration. Någon som har bra matförslag, vår matlista hemma behöver uppfrächning etc. Lägg inga värderingar i pratet om mat. Låt mat vara mat. Ingen är förtjänt av prat som angår mängd, tidpunkt eller näringsinnehåll. 

 

Nedan kommer tips från ungdomsmottagningarnas hemsida kring just att prata med någon som lider av en ätstörning, i relation av kompis, närstående eller på annat sätt inte är proffisionell. 

• Berätta för personen att du ser att något är fel, och att du är orolig. Även om det känns svårt eller som att det blir fel, är det bättre än att inte göra något alls. Om det känns lättare kanske du kan skriva ett brev eller mejl.
• Om du inte kan prata med personen, berätta om din oro för någon annan. Till exempel en gemensam vän, någon i personens familj eller någon som jobbar i skolan.
• Om du tar upp problemet, och personen blir arg eller säger att du inte behöver oroa dig, kan du tänka på att det ofta är så med ätstörningar. Man kan säga att personen både vill och inte vill ha kvar sin ätstörning. Reaktionen kan också vara ett försök att skydda dig från att förstå hur illa det är. Men det betyder inte att du har gjort fel. Personen förstår nog att du bryr dig, och kan i hemlighet vara tacksam att någon annan ser problemen.
• Du ska också komma ihåg att du aldrig är någon ”svikare” om du tar upp problem med någon du är orolig för, eller om du berättar för någon annan. Det är en viktig insats du gör, även om personen just då kanske inte förstår det.
• Det är viktigt att veta att den som har ätstörningar behöver professionell hjälp för att bli bra. Det går inte att hjälpa till exempel en kompis eller ett syskon helt ensam.
• Du kan ta reda på var man kan få hjälp där du bor, och tipsa den som har ätstörningar. Du kan fråga om hen vill att du följer med, till exempel till en ungdomsmottagning, vårdcentral eller elevhälsan. Det finns också ställen på internet där du kan chatta, maila eller läsa för att få råd och stöd. Det går att be om råd för någon annan, så om personen vägrar ta emot hjälp och du är orolig kan du själv kontakta något av de ställena.
• Om du äter tillsammans med den som har ätstörningar, ska du inte prata om hur eller vad du ska äta under tiden du äter.
• Du kan lära dig mer om ätstörningar i böcker eller på internet.
• Det kan vara jobbigt och sorgligt att känna någon som har ätstörningar. Kanske behöver du själv någon att prata med? Det kan du få hos samma personer och ställen som hjälper personer med ätstörningar.
• Fler råd om hur du ska göra kan du få på en ungdomsmottagning eller från någon som jobbar med behandling av ätstörningar.

Det viktigaste är att du finns där för den som har problem, för att lyssna, prata och hjälpa personen att inse att det är allvarligt och att det behövs hjälp.

Men du ska aldrig ha hela ansvaret själv, eller så stort ansvar att det blir jobbigt. Det är viktigt att du också tänker på dig själv och att du också ska må bra.

 

Hoppas att ni blev klokare av detta inlägg. Jag utvecklar gärna mina tankegångar i det mesta, så det är bara att höra av sig genom en kommentar, eller ett mail. Länk högst upp i högra hörnet eller under min profilbild. Alla frågor är befogade, som min körledare alltid säger, och så är det! 

Kram Johanna