Vägen är målet

Min kropp höll! Den orkade! 5,55km på 35min jogging i sol. 

I tisdags tränade jag ett medelpass. Det första träningspasset sedan 2a februari. Jag åkte på en långvarig förkylning som äntligen gett med sig, så att kunna komma igång med träningen känns underbart! Att min kropp dessutom samarbetar just nu är fantastiskt! Jag befinner mig i ett utmattningstillstånd och den här veckan har jag gråtit i stort sätt hela dagarna. Jag har brutit ihop gång på gång och nåtts av besked som fått min redan lilla ork att bli obefintlig. Jag har rasat sönder och samman många gånger om de senaste dagarna och jag balanserar på en skör tråd. Jag känner mig helt slut och mår illa hela tiden. Sorgen hänger som en tyngd i kroppen och tårarna bränner bakom ögonen. Och ändå får jag med mig kroppen ut på en härlig joggingtur. 

Jag kan inte annat än tacka min kropp för att den orkar och vill samarbeta - trots att jag misshandlat den under så många år och trots att jag än idag tenderar att pressa den lite för hårt. Jag vill gråta i någon slags blandning av stor sorg och endorfinlycka. 

Jag hade mitt sista samtal på ätstörningsenheten idag också. Det gick bra. Min behandlare hade skrivit ett dokument med regler som jag kan följa. Känns bra att ha något att luta sig mot när jag blir osäker. Även mina terapeuter (psykolog + kurator) på affektiva vill ta del av dokumentet. Tror att det är bra. Hann som vanligt med en fika med mitt boendestöd efteråt. Vi kom in att prata om riktigt tunga saker som snurrar i huvudet. Men det är skönt att ha hennes stöd! 

I eftermiddag/kväll blir det promenad, middag och föreläsning om Autismspektrumproblematik med Ylva. Ser jag framemot! Nu ska jag njuta (iaf försöka) av ett gott mellanmål och duscha.