Vägen är målet

Innan jul sa min psykolog att hon eventuellt skulle sluta. Jag bröt ihop och grät i många dagar. Allt mitt fokus låg då på att bli klar med utredningarna. I februari blev min psykolog sjukskriven och var borta en månad. Hon var sedan tillbaka i drygt en vecka innan hon blev sjukskriven igen. Då sa mottagningen att hon bara skulle vara borta en vecka, men veckorna gick och plötsligt skulle hon sluta. Det fanns ett datum, men ingen visste när. De sa att hon skulle hinna göra klart utredningarna innan hon slutade. Veckorna gick och jag började förstå mer och mer att min psykolog inte skulle komma tillbaka. Mitt mående försämrades i takt med att jag bara fick vänta och det slutade med att jag blev inlagd. Här är jag alltså nu. Först i väntan på att få besked från öppenvården om min psykolog skulle komma tillbaka eller inte. När det var klart att hon inte skulle komma tillbaka rasade min värld sönder och samman ännu mer. Slutenvården har sedan legat på öppenvården som legat på neuropsykiatriska mottagningen att mina utredningar efter ett och ett halvt år måste bli klara. 

Jag har gråtit så galet mycket under de här veckorna. Det har varit, och är fortfarande om än lite mindre, ofattbart att min psykolog ska sluta. Jag har känt mig arg, förtvivlad, förvirrad, övergiven, uppgiven och totalt manglad. Att dessutom inte kunna säga hej då till henne känns övermäktigt.

Nu har utredningarna kommit igång och på onsdag nästa vecka beräknas de vara klara. En plan från öppenvården ska göras och jag kan bli utskriven. 

Jag mår fortfarande fruktansvärt dåligt och gråter hysteriskt mycket. Jag kastas mellan total uppgivenhet och en gnutta hopp. Jag försöker gripa tag i varje litet halmstrå av tröst, hopp och livsbejakelse för att orka andas. De senaste dagarna har jag känt mig väldigt missförstådd och ifrågasatt. Det gör mig också ledsen. Det är tufft att behöva försvara sig själv och sitt mående. Men det blir lätt så när många har egna åsikter och dessutom bygger dem på förutfattade meningar. Jag blir att känna mig trampad på och totalt invaliderad. Men jag fortsätter att försöka förklara, validera och berätta hur jag upplever saker och ting. Tyvärr blir allas olika åsikter något som gör mig så stressad att steget att söka psykakuten eller bli inlagd någon annan gång i mitt liv, helt otänkbart. 

Idag ska jag förklara något av det allra svåraste och jobbigaste som jag har svårt att själv veta orsak till och hitta ord för, för en läkare. Jag vill inte verka motvillig men jag vill heller inte hitta på saker bara för att göra läkaren glad och nöjd. Därför tänker jag vara ärlig, med risk för att göra läkaren besviken. 

Kram på er och kom ihåg att ett andetag i taget räcker långt.