Att kunna andas

Jag är fortfarande inskriven under LPT på en psykiatrisk avdelning och kommer bli kvar här tills att öppenvården har en planering att presentera. Jag har extra tillsyn vilket betyder att de kollar till mig fyra gånger per timme. Till råga på allt har överläkaren bestämt att min dörr och toalettdörr ska vara låsta från att jag vaknar på morgonen till kl 20.00 på kvällen. Men allt är för min säkerhet och jag begriper varför de gör så. Dock betyder detta att jag inte får gå ut eller följa med upp till gymmet. 

Som ni kan förstå är jag suicidal. Jag är samtidigt utmattad vilket ställer till det hela lite. Eller snarare tvärtom. Min suicidalitet och enorma känsla av uppgivenhet skapar svårigheter i att kunna vila och återhämta mig. Jag skulle vilja sitta på mitt rum och lyssna på Kvällspasset i p4 - podden, måla i kattboken, läsa, sova, lyssna på radio och musik i fred. Utan folk runt omkring mig. Utan att tvingas se människor gå runt och höra alla prata. Dörrar som stängs. Fläktar och annat som låter. Jag känner mig som ett öppet såll och allt går rakt in i kroppen och i huvudet. Tillslut blir det outhärdligt. Vi försöker lösa det genom att jag och en personal går undan då och då och sätter oss i ett tyst rum. Kanske pratar vi, eller så lyssnar jag på musik och håller för öronen. 

För vet ni vad det bästa är när jag mår så här dåligt? Sätta mig i ett hörn, sätta på klassisk musik (just nu spelas mest bla Bach, Gesualdo, Palestrina och annat vi sjunger i kören), hålla för öronen och blunda. Då kan jag andas. Slappna av och bara andas. Stressen lägger sig och jag kan komma i kontakt med mig själv på ett helt annat sätt. Det kan hända att det dyker upp en och annan jobbig tanke eller påfrestande känsla, men i den stunden kan jag hantera det. För det mesta känns det dock bara skönt. Avkopplande! 

Om en stund kommer min älskade bror på besök. Det ska blir skönt och kul att träffa honom! 

Ta hand om er så gott det går!
Kram Johanna