Vägen är målet

Den gångna veckan har varit asjobbig, helvetisk - rent ut sagt. Mina suicidtankar har haglat och jag har inte litat på mig själv för 5 öre. Jag har sovit hos kompisar och sett till att vara så lite själv som möjligt. Jag har haft ett stort stöd hos mitt boendestöd och mina kompisar på hemmaplan har varit ovärderliga! Min kurator tyckte i torsdags att jag skulle bli inlagd över helgen, pappa föreslog att jag skulle åka hit till honom och när min kurator pratade med läkaren tyckte läkaren att förslaget att åka till pappa var ypperligt. Han var inte främmande till inläggning men han kunde inte skriva in mig utan att träffa mig så då skulle jag söka psykakuten och det hade jag ingen som helst lust till. Så i fredags åkte jag hit. 

Redan på tåget släppte jättemycket av stressen och igår var jag mest trött. Slut i kroppen. Ont i smalbenen och armarna. Idag har jag känt lite mer stress men inte alls i samma höga nivå som hemma. 

Igår var jag med pappa och handlade, tittade på hockey, läste, pysslade i min PP och skrev mål för april. Jag måste dra ner på aktiviteter för att jag ska orka så nu ska jag utmana mig själv med att endast göra två aktiviteter per dag. Jag är ju inte sjukskriven för att stressa ihjäl mig. Men på något sätt har jag orimliga krav på mig själv och på vad sjukskrivning innebär. Jag tänker att i o m att jag är sjukskriven och "bara är hemma" så måste jag göra hela tiden. Jag har liksom ingen anledning att inte hinna. Jag har ju all tid i världen. Men så är det inte riktigt. Jag har kontakt med min kurator och med mitt boendestöd 5 dagar/vecka. Utöver det sjunger jag i kör en till två gånger i veckan och vill träna 3-4 ggr/vecka. Ihop med detta ska jag städa, handla, sköta ett hem, träffa kompisar och göra allt annat som hör livet till. Egentligen är det rätt mycket med tanke på att jag är sjukskriven. På allt ska man lägga ett dåligt mående. Det är lite som att konstant gå runt dragandes på tunga däck. Man blir rätt trött av det. Det kommer bli en stor utmaning och jag har ångest av bara tanken på att inte göra hela tiden. Men jag tror samtidigt att jag verkligen måste dra ner på min aktivitetsnivå. Jag kör ju slut på mig själv gång på gång. 

Idag har jag läst, njutit av solen, målat naglarna, kört över till Falun för att äta lunch med farmor och pappa, lyssnat på när pappa hade kördag med sin kör och provat bortglömda kläder. 

Imorgon ska jag ta en cykeltur till Torsång och prata med min kurator. Som det ser ut nu blir jag kvar här till onsdag. Jag ska verkligen fortsätta vila.