Vägen är målet

Jag har haft en liten ofrivillig bloggpaus. Jag har inte orkat få ner tankar i skrift. Min förkylning har intagit en varannandag relation med mig, så ena dagen har jag ont i halsmandlarna, huvudvärk, trött i kroppen, svettas mer än vanligt, ont bakom bröstbenet, ont i öronen och lite snorig, varpå detta den andra dagen är som bortblåst. Ok det var kanske att ta i men jag har känt mig betydligt piggare. Min ihållande förkylning har lett till att jag inte har tränat och i tisdags var första gången på tre veckor som jag tog mig en ordentlig promenad. Strålande sol och endast någon minusgrad. Underbart väder! Till min glädje höll kroppen trots att jag den dagen hade en förkylningsdag. Resultatet blev dock att jag kl 19.00 låg apatiskt trött i sängen och kl 22 sov jag gott fram till kl 08 dagen därpå. Igår var jag också ute på en härlig promenad. Skönt att iallafall orka med det! 

Jag är en aningen sönderstressad, MEN jag och min ätstörningsterapeut har äntligen lyckats förstå varandra. Dock lite väl sent kan tyckas då vi har två gånger kvar. Å andra sidan kan hon inte hjälpa mig med det jag skulle behöva hjälp med - tankar och känslor kopplade till ätstörningen och exponering av dessa - så vi har rett ut det och om jag förstått det hela rätt skulle hon prata med sin chef för att höra om de har någon på mottagningen som kan hjälpa mig med det. Jag kan tycka att de borde ha det för alla med ätstörningar kan väl inte bli hjälpta bara av att göra vissa beteendeförändringar utan att jobba med kompensatoriska beteenden och tvingande tankar. Jag har upplevt att vi gjort mycket halvdant, eftersom mycket av min ätstörning fått utrymme på andra sätt när jag jobbat för att gå emot den. Vissa saker har jag inte lyckats göra fullt ut pga en allt för stark ätstörning och detta har jag inte kunnat få hjälp med eller vidare råd och stöd. Till min förtret. Men nu förstår jag att hon inte kan sånt. 

Min psykolog har varit sjuk och har nu semester i sammanlagt 4 veckor så på måndag är hon tillbaka och då har jag en tid hos henne. Det är tråkigt att det blivit en månads uppehåll då utredningarna drar ut på tiden ytterligare, men ingen rår ju för att en blir sjuk. 

Förutom allt psykiatrisnack så har jag träffat mina fantastiska vänner. Alltid lika roligt varje gång. Jag har stickat på ett par raggsockor och sett klart på the OC. 

Idag väntar tid med min kurator, storhandling tillsammans med brorsan, packa och städa.