Vägen är målet

Att känna mig så här uppgiven och ledsen är inte likt mig och det känns tufft att vara inlagd, må lika dåligt nu som för 7 veckor sedan, bli utskriven och komma hem till det som var innan jag blev inlagd. Till samma sak. Utredningarna är för visso klara, men jag har inte fått något resultat än och jag är egentligen galet nervös över vad de kommer visa så jag vet inte om jag vill veta resultatet, hehe... Jag har ett hej-då-samtal med min psykolog att "se fram emot" någon gång innan midsommar. 

Usch jag känner mig så himla negativ. Jag skulle vilja bryta kontakten med allt och alla, gömma mig och gråta tills kroppen inte längre hade en droppe vätska kvar. Men så fungerar inte livet. Så istället får jag satsa på att andas, ta en liten liten stund i taget och försöka överleva. 

En sköterska sa precis att de upplevt mig som lugnare de senaste dagarna. Tänk vad skenet kan bedra. Det känns som att jag gråtit hela dagarna. Inte synligt, men inombords har jag kravlat runt på botten. En skötare sa för ett tag sedan att det är svårt på mig att se hur jag mår och ändå är hon tränad, som hon sa. Det är inte första gången någon säger så. Jag skulle vilja visa mer, men det är svårt. Jag vet liksom inte hur man gör. 

På många sätt ska det bli skönt att komma hem! Att vara inlagd är bland det jobbigaste jag vet. Så att slippa all stress som det innebär att vara inlagd är skönt. Jag ser framemot att kunna vardagspyssla lite, laga min mat, inte vara låst av tider och vara omgiven med lite mer trygghet. 

Nu ska jag strax äta lunch innan Camilla kommer och möter mig.